Alla är hemma

I går skulle vi ha haft en vårdkonferens, men fick åka hem i stället. Skönt. I dag har vi bakat, lekt och promenerat, dammsugit lite. Alla är trötta. Och det är bökigt med Lilla A:s matning. Mer om det senare. Nu är det soffa och film som gäller. Mer orkar jag inte skriva just nu. 

Alla dessa föräldrar som håller ihop livet

Befinner man sig på sjukhus ett tag, träffar man ett antal föräldrar som vakar över sina barn. Föräldrar som får ta ledigt från jobbet, byta av med den andra föräldern där hemma om man har fler barn. Eller be mormor eller grannen eller bästa kompisen komma. En del föräldrar är skilda, men barn har de och de måste tas om hand. Tufft ibland, men livet är livet.
Och man hör talas om en del sjukdomar som man inte visste fanns. Och blir väldigt tacksam, även om man själv är trött på sin egen situation ibland.
Det händer också att man tycker att folk gnäller lite för mycket, folk som inte tillbringat månader på sjukhus. Fast. Vad vet jag. Jag vet egentligen inget om folks liv. Men i alla fall. Man får nog lite perspektiv.

Det finns hopp

Nu är jag hemma igen. Ska snart lägga mig. Helgen var riktigt fin på sjukhuset, vi tog promenader i Hagaparken både lördag och söndag, kallt och klart. Annars har vi tagit promenader till Pressbyrån, lekt med leksaker och pratat med sjuksköterskor. Och så kan Lilla A sitta!
Sjukdomsmässigt går det lite framåt, men helgen har bjudit på lite oro: sover hon för mycket (natten till i går sov hon tolv timmar)?, har hon feber (ja, det hade hon i morse, men inte i eftermiddags och inte i natt heller)?. Och ser inte såret lite...geggigt ut? Det finns mycket man kan oroa sig för. Men allt är bra och allt går framåt. Kanske långsamt, men dock. Det sa både doktorn och nutritionssköterskan i dag och de borde veta vad de pratar om. Det är bara en lite speciell situation för oss alla, men det är ju bara att stå ut.
Nu ska jag lägga mig bredvid världens bästa Lillsmurf.
God natt.

Astrid, jag och Lilla A

Sedan i går är jag på sjukhuset igen. Lilla A är glad och lekfull. Hon charmar alla och infektionen är borta. Nu ska såret bara läka och växa till sig, eller vad man ska säga. Växa bort, rättare sagt. I går kände jag mig nere och tyckte att inget verkade bättre, men i dag när nutritionssköterskan la om det, såg hon en klar förbättring sa hon, vilket gjorde mig lugnare.
Det är både skönt och jobbigt att vara här. Skönt för att jag har tid med bara ett barn, jobbigt för att vi inte alla får vara hemma och leva hemmaliv. I morse vaknade Lilla A klockan fem, men somnade faktiskt om. Då la jag henne i min lilla säng och då sov hon till tjugo över åtta!
Man får försöka göra något bra på tiden på sjukhus. I dag upptäckte jag och en sjuksköterska, bördig från Kanada, att jag gick gymnasiet samtidigt som hennes man. Och så har jag pratat med två andra mammor, vars bebisar av olika anledningar opererat sina magar. Och är återigen tacksam för den sjukvård vi har i Sverige.
Och jag har ju alltid Astrid. Lindgren alltså. Det är på "hennes" barnsjukhus jag befinner mig. Det hänger bilder av henne lite varstans. Hennes blick gör mig lugn. Det är som om hon säger något i stil med:"Kära barn", varje gång jag ser den. Och så ger hon mig en klapp på kinden. Det gav hon mig i verkligheten en gång.

Allt har gått bra

Och då menar jag inte nödvändigtvis första halvleken mellan Sverige och Portugal i fotboll. Ja, något mer orkar jag inte skriva just nu. I dag var jag på sjukhuset, i eftermiddag/kväll var de bara jag och Lillsmurfen eftersom Storasyster åkte till sin mamma. Vi spelade piano och sjöng julsånger. Jag är trött, sov inte så bra i natt. Men fotbollen vill jag ändå inte missa.
Adjö. 

I morgon vet jag en mamma som åker till sjukhuset

Läget blir väl egentligen lite lite bättre. Ibland känns det bara inte så. I dag har Lilla A testat att få mat via knappen på magen, men det läckte för mycket. Infektionen är inte helt bra. Nu ska hon få dropp igen och i kväll har hon fått stick i benet. I morgon operation. Jag har varit hemma i dag, men i morgon åker jag dit. Hon var upprörd i kväll, arg, ledsen. Hon är ju så liten, bara elva månader. Vi är riktigt trötta nu, allihop.
I dag fick jag för övrigt min första p-bot någonsin, när jag var stressad av att leta efter en parkeringsplats utanför Södertälje sjukhus, tio minuter sen till Lillsmurfens doktor. Till slut parkerade jag på en handikapplats, utan att se skylten förrän efteråt. Men en p-bot känns extrem världslig i dagsläget. Och Lillsmurfen hade inga polyper.
God natt. 

I går kväll: skumbad och glögg till mamman

I går bytte vi av, jag och pappan. I går eftermiddag kom jag hem till den intensiva vardagen med Lillsmurfen och Storasyster, lego, filmer, tv, mobiltelefon, förskola, kompisar, skola, matlagning....inte allt på en gång men nästan.
Så när Lillsmurfen somnat tog jag ett skumbad och drack glögg. Det var jag värd.
I eftermiddag ska jag till doktorn med Lillsmurfen för att kolla polyper. Pappan och Lilla A får klara sig själva i dag.