Astrid, jag och Lilla A

Sedan i går är jag på sjukhuset igen. Lilla A är glad och lekfull. Hon charmar alla och infektionen är borta. Nu ska såret bara läka och växa till sig, eller vad man ska säga. Växa bort, rättare sagt. I går kände jag mig nere och tyckte att inget verkade bättre, men i dag när nutritionssköterskan la om det, såg hon en klar förbättring sa hon, vilket gjorde mig lugnare.
Det är både skönt och jobbigt att vara här. Skönt för att jag har tid med bara ett barn, jobbigt för att vi inte alla får vara hemma och leva hemmaliv. I morse vaknade Lilla A klockan fem, men somnade faktiskt om. Då la jag henne i min lilla säng och då sov hon till tjugo över åtta!
Man får försöka göra något bra på tiden på sjukhus. I dag upptäckte jag och en sjuksköterska, bördig från Kanada, att jag gick gymnasiet samtidigt som hennes man. Och så har jag pratat med två andra mammor, vars bebisar av olika anledningar opererat sina magar. Och är återigen tacksam för den sjukvård vi har i Sverige.
Och jag har ju alltid Astrid. Lindgren alltså. Det är på "hennes" barnsjukhus jag befinner mig. Det hänger bilder av henne lite varstans. Hennes blick gör mig lugn. Det är som om hon säger något i stil med:"Kära barn", varje gång jag ser den. Och så ger hon mig en klapp på kinden. Det gav hon mig i verkligheten en gång.