Tolvtimmarsdag med Lillsmurfen, sövning med Lilla A och en förträff med kusiner

Vilken dag. Iväg med Lillsmurfen, som jag tagit höstlov med den här veckan, klockan åtta. Besöka pappan och Lilla A, som skulle in på operation igen. När jag kom sov hon, men vi var tvungna att väcka henne för att hon skulle tvättas inför operationen. Jag hann hålla henne en stund och kände hur mycket jag saknar den lilla kroppen. Jag var med när hon sedan sövdes. Jag började nästan gråta. Nervöst. Och så bara lämna henne. I goda händer. Men i all fall. 

Sedan åt vi och efter det åkte jag och Lillsmurfen för att posta en adoptionsåterrapport. Man slipper inte pappersarbetet ens när adoptionen är klar. Sedan åkte vi äntligen till Skansen. Då var klockan halv tre. En spontan tanke gjorde att vi till sist fikade med de småländska kusinerna, som vi ska träffa på lördag. 

Vi var hemma klockan sju, skjutsade Storasyster till kompis, Lillsmurfen la sig halv nio och somnade på en minut. Jag tittar nu på nyheterna, men ska nog lägga mig snart. Ska bara äta lite mer jordnötter. Because I'm worth it. 

Lilla A mår för övrigt ok. 

Lilla A är fortfarande på sjukhus

Operationen gick bra, Lilla A återhämtar sig nu och är kvar på sjukhuset. I kväll hade dock ett rött märke synts bredvid ingången till hålet i magen, där hon opererats. Jag är rätt trött på sjukhus. I morgon ska de kolla henne.
Under tiden försöker jag hålla ställningarna här hemma. Alla lever fortfarande. Även katterna. 

Vad tomt det blir utan en bebis i huset

Nu är pappan och Lilla A på sjukhuset för hennes operation i morgon bitti. Jag är hemma med Lillsmurfen och Storasyster. Tänk vad mycket man kan sakna dem som inte är här.
Nu hoppas jag bara att det går bra. 

Plötsligt händer det. Man äter lammfärsbiffar.

Plötsligt har man tid att både göra lammfärsbiffar och baka bröd. Otroligt men sant. Tack kompis K! Nästa gång dricker vi glögg. 

Tio månader med Lilla A

Ja, tro det eller ej, men i dag fyller Lilla A tio månader och jag funderar på hur dessa varit. Intensiva förstås och dramatiska, med sjukhusvistelse och hjärtoperation. Hjärtoperationen hade vi förmodligen sluppit om hon inte hade haft Downs syndrom, lunginflammation och den långa sjukhusvistelsen också. Kanske. Hon hade med stor sannolikhet både suttit, stått och krupit om hon inte haft Downs syndrom. Och ätit.
Men allt det kommer hon att göra, det tar bara lite längre tid för henne. Pratar gör hon, tittar nyfiket gör hon, undersöker, pillar på allt som kommer i hennes väg. Ler gör hon, ofta. Lyssnar intresserat.
Visst är det en omställning att få ett barn med en funktionsnedsättning. Visst blir det ett annat liv. Just nu vet vi inte hur framtiden kommer att te sig för och med Lilla A. Det hänger på henne. Kanske kommer hon att klara sig galant genom hela uppväxten, kanske det inte kommer att märkas så mycket på henne att hon har Downs syndrom. Det vet vi inte. Vi vet att det blir annorlunda än det är för de flesta, men inte på vilket sätt.
Egentligen skriver jag allt detta för att jag nu hört från två håll att så många som 98-99 procent av alla gravida kvinnor som får reda på att barnet de bär med stor sannolikhet har Downs syndrom, gör abort. Det är väldigt många. Jag är för fri abort. Men det känns kanske som att informationen om vad Downs  syndrom är, har misslyckats. De allra flesta har ju jobb, vänner och fritidsintressen. En del gifter sig. Så gott som alla är nöjda med sina liv, någonstans runt 99 procent. Jag har svårt att tro att den siffran skulle bli så hög bland oss normalstörda.
Vad skulle, för dig, vara det värsta med att få ett barn med Downs syndrom?
Ja, återigen, några svar har jag inte. Det är stora frågor, det här. Jag återkommer nog till dem.
Så länge säger jag grattis till Lilla A på tiomånadersdagen. Så fort det har gått. 

Nu är det liksom upp till er att respektera våra barn

Häromdagen uttryckte jag en oro över Lilla A:s framtid för en av Lillsmurfens förskollärare: att hon inte ska få vara med. Att hon inte ska bli bjuden på kalas. (Vilken förälder är inte oroad över detta, för övrigt?) Då sa hon, att, ja, men det är ju inte barnen som bestämmer. Så enkelt, så självklart och just då var det vad jag behövde höra: det är inte barnen som bestämmer. Det är faktiskt vi vuxna. Och det är vi vuxna som måste lära barnen empati, respekt, nyfikenhet, ge dem självkänsla och lära dem att uttrycka vad de tror, känner och hur det går till i en demokrati. Enkelt? Inte alls. Självklart? Absolut.
Våra barn med en extra kromosom kanske inte beter sig exakt som era barn i alla situationer. Men de vill mötas med respekt. De vill bli sedda för vilka de är; glada, omusikaliska, praktiska, arga eller vad de nu är. De är enskilda individer lika mycket som vilka barn som helst. Men de är också precis som era barn. Vi ger också våra barn Alvedon, skjutsar dem till kulturskola och ridlektioner, medlar i konflikter mellan dem och deras syskon, hjälper dem med matteläxan och lyssnar på dem när de berättar om kärlekar och kompisar. Och det är vi, tillsammans med er, som måste lära alla våra barn att alla människor inte är exakt likadana. Och det är vi vuxna som har ansvar att se till att alla blir behandlade med respekt. Att världen inte alltid ser ut som vi vill att den ska göra - ja, ska det hindra oss? Det är väl just vi som måste börja. Du, jag. Lilla A:s grannar. Dina grannar.
Jag tror jag ska bli bättre på det här själv. Jag tror att jag ska försöka vara lite mer nyfiken. Eller kärleksfull. Det sägs att det bara finns två känslor i världen: kärlek och rädsla. Det verkar ju klart roligare att välja kärlek.
Snart: godnatt. Om en timme måste jag mata Lilla A igen. 

Alla sover utom jag

Ja, vad ska man säga? Vi är trötta jämt efter vår intensiva dygnetrunt-bevakning av barnen. Pappan har jobbat ännu en vecka, Lillsmurfen har gått på förskolan, Lilla A är hängig av att få tänder och har hängt på mig hela dagen. Jag är bara förvånad att det inte är jag som sover. Jag kanske snart kan kolla på nyheterna utan att bli störd.
God afton!