Öppna förskolan, sexualkunskap med Totte och återigen en påminnelse om livets skörhet

Äntligen stod mamman på öppna förskolan! Denna gång med dottern i famnen, nio månader senare. Det har hänt så mycket i vårt liv, att gå till öppna förskolan har inte varit prioriterat. Men nu kände jag att det kunde vara dags. Efter att ha lämnat Lillsmurfen på förskolan (i dag var han ledsen igen, jobbigt, men han är alltid glad när jag hämtar honom och ledsamheten går alltid över när jag gått), gått hem en stund, tog vi bussen till öppna förskolan. Lilla A är nyfiken och pigg på nya människor, bara jag är i närheten, och hon gillar att sjunga. Som gjord för öppna förskolan med andra ord.
När vi kom hem lekte Lillsmurfen lite grann med grannen, jag lagade mat, vi åt och jag försökte för tusende gången lära Lillsmurfen att man inte ska kasta saker. Särskilt inte på katterna.
Han tittar en del på Ipaden. I dag såg han en Tottefilm som handlade om Totte och Malin som sprang omkring nakna. "Totte har en penis som han kissar med. Malin har en springa som hon kissar med. Att de är olika beror på att Totte ska bli pappa när han blir stor och Malin ska bli mamma." Sexualkunskap för småbarn på 70- talet.
I dag blev jag också återigen påmind om livets skörhet. Hörde talas om en bebis som dog i magen för någon vecka sedan, i vecka 24 eller 25. Sådant händer också i livet. 

Det kanske finns hopp även för oss

Okej, golvet hos en småbarnsfamilj är alltid fullt av leksaker/diverse och alltid smutsigt. Lilla A kräks efter nästan varje måltid. Lillsmurfen klättrar, pratar oavbrutet, sjunger oavbrutet och välter ut allt lego på golvet. Samtal med Storasyster är ofta en balansgång.
I dag har vi trots detta fixat lite i trädgården, sorterat lite tvätt, rensat kylskåpet en aning och jag och Lillsmurfen kunde leka i lekparken en timme.
Det är galet, intensivt, fullt av liv. Men jag tror någonstans att det faktiskt finns hopp även för oss. Jag ser framför mig att jag om, säg, tre år, kanske kan sitta med en stickning i soffan framför teven. Kanske jag i alla fall kan orka sticka en halsduk. Kanske jag kan sova i alla fall fem timmar i sträck.
Japp, vi bestämmer det. 

Låt oss hoppas på nytt adoptionsavtal mellan Sverige och Ryssland

Just nu tar varken Adoptionscentrum eller Barnen framförallt emot nya ansökningar om adoptioner från Ryssland. Sverige måste ha ett nytt adoptionsavtal med Ryssland. Jag hoppas verkligen att det blir av. I Ryssland finns runt en miljon barn som behöver en familj. 

Tur att man har humor

I dag: Tittut med Lilla A. Kul men tröttande. Hon sov hela vägen hem och lite till. Matade henne när jag kom hem och Lillsmurfen hann blöta ner halva köket och blötlägga en banankaka. När han badade stänkte han ner hela badrummet. Lilla A skrek som en stucken gris. Ont i magen, trött och hungrig.
Storasyster tittade på tv och blev arg när Lillsmurfen ville vara med henne, varpå Lillsmurfen slängde någonting på henne, hon blev argare, varpå han tyckte att det var ännu mer kul. Sa till båda två att man varken får kasta saker eller skrika på varandra, men inte hjälpte det.
Nu är det kväll. Jag har ont i halsen.
Tur att man har humor när man uppfostrar barn. 

Livet, en måndag

I dag var förskolan stängd. Lillsmurfen, jag och Lilla A var ensamma och allt gick bra. Kanske inte så förvånande eftersom jag nu är en rutinerad tvåbarnsmor, ha ha, men det är alltid intensivt att vara ensam med dem. Jag är fortfarande "bunden" vid Lilla A när jag matar henne och Lillsmurfen är aktiv, nyfiken, påhittig, smart, ibland svartsjuk och framförallt mobil. Han kan hitta på vad som helst utan att jag kan göra något. I dag ritade han på bordet och hällde kaffe på golvet. Jag sa att så får man inte göra men brydde mig inte så mycket sedan eftersom han bara tycker att det är kul när jag blir arg. Jag är säkert en väldigt dålig moder som inte har disciplin på min treårige son.
Hur som helst, förmiddagen gick bra, båda barnen var lite trötta efter treårskalas i går och var därför ganska lugna.
På eftermiddagen åkte vi till våra vänner H och söta N, född i Etiopien. Hon har varit här sedan den 23 december förra året, samma dag Lilla A föddes! Vi fikade och lekte i parken. Sedan mötte vi pappan på centralen, åkte hem, plockade upp Storasyster hos kompis, lagade mat och åt. Jag gjorde egen mysli ( hittar inget tyskt y), färgade håret och betalade räkningar. Och nu bloggar jag. Och så gick den dagen, en måndag i september. Lilla A:s niomånadersdag. 

Hur ska det gå med adoptioner från Ryssland?

Ja, den som det visste. Nu ska jag ärligt säga att jag inte hängt med jättemycket om vad som händer med adoptioner i Ryssland, det har hänt för mycket annat i vårt liv. Men det har tydligen kommit förvarningar om att Ryssland kommer att stoppa adoptioner till länder som godkänner samkönade äktenskap, alltså bland annat Sverige. Om detta innebär att de som redan påbörjat sin adoptionsprocess i Ryssland inte kan fortsätta, verkar ingen veta i dagsläget. Men det skulle vara en katastrof. Som att få ett sent missfall. Tidigare kunde ensamstående adoptera från Ryssland, men det kan de inte längre, av samma anledning.
Jag vet inte vad man ska säga. Ryssland är ett stort land. Det finns många barn som väntar på en familj. Om det här går igenom skulle det inte direkt underlätta för dem. 

I dag tänkte jag på mamma

Vilken dag. Egentligen är alla dagar "vilken dag". Intensivt bärande på Lilla A, intensiva morgonförberedelser för att komma iväg till förskolan. Allt går i ett. Lillsmurfen är aktiv precis hela tiden. Det är så livet är just nu. Städa får mamma göra när hon kommer....;-)
Faktum är att jag tänkte på mamma i dag. Varje natt i flera år gick hon upp och bytte lakan åt mig, jag var sängvätare när jag var liten. Jobbigt men bara att stå ut med. Sedan gick det ju över. Lilla A kräks ganska ofta när hon har ätit. Om det beror på att hon sondmatas eller att hon är förkyld och har svårt att få upp slem vet jag egentligen inte, förmodligen både och. Hon blir så ledsen, förstås, när det händer. Vi måste byta kläder både på henne och oss, i dag har jag gjort det tre gånger tror jag. Jobbigt, men bara att stå ut med. För vad har vi för val? Det kommer ju att gå över, när vet vi inte. I dag har jag burit henne nästan hela dagen och försökt att ge uppmärksamhet åt Lillsmurfen också. Pappan var tvungen att jobba över och var borta hemifrån tolv timmar. Ja, intensivt, men det är vårt liv just nu. Alla verkar ändå ganska glada. I morgon ska jag och Lillsmurfen, bara vi, gå på Mulle.
God natt.