"Man vänjer sig vid att hon inte kommer."

Jag har precis sett tv-programmet Korrespondenterna som i dag handlade om internationella adoptioner. Många känslor, både hos adopterade, barnhemspersonal och människor som blir färäldrar genom adoption. Och hos mig.

Adoptioner är ett gigantiskt ämne. Två kvinnor från USA, som var födda i Sydkorea men hade adopterats, var kritiska till internationell adoption, på grund av rasism. Deras föräldrar verkade ha stått handfallna inför den rasism som barnen hade mött under hela uppväxten (och jag är så trött på all denna rasism att jag faktiskt inte orkar skriva något om den. Rasism. Vilket otroligt fult ord. Det finns inga raser. Det finns bara människor, ja, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga, jag är bara så innerligt trött på allt bråk. Sluta!) och tyckte att internationella adoptioner helt skulle upphöra. De verkar ha lyckats, adoptioner från Sydkorea har minskat drastiskt de senaste åren. Likaså från Colombia, som reportaget också handlade om. Om en tjej där som hade bott på barnhem hela sitt liv. Nu var hon 18 och insåg att hon inte skulle bli adopterad. Det var hennes högsta önskan. Till sin lillasyster hade hon sagt att mamma skulle komma och hämta dem. Sedan vande hon sig vid att hon aldrig kom. 

Och Indien öppnar återigen för internationella adoptioner. Där finns 20 miljoner föräldralösa barn. 20 miljoner. 

Adoption är en fantastisk möjlighet även om det finns problem och fusk. Men 20 miljoner barn som inte har föräldrar, bara i Indien. Det är för deras skull, för barnens bästa, det finns adoptioner. 

Syskonkärlek och dito gnabb

Det är intensivt att umgås med två små barn. Ibland bråkar de, eller rättare sagt Lillsmurfen blir sur på Lilla A, som blir ledsen och kommer till mamma. Mamma försöker, med skiftande resultat, att kompromissa och vara pedagogisk. Vissa saker får man ju inte göra. Lilla A får mycket uppmärksamhet eftersom hon behöver mer hjälp (fast ibland undrar jag, hon verkar klara sig rätt bra) och jag går och pussar Lillsmurfen ibland.  Hon vill vara med Lillsmurfen och hans kompisar, precis som jag ville vara med min storebror när vi var små (och jag skulle faktiskt tycka att det vore trevligt om vi kunde träffas lite oftare nu också!). Så är livet. Fast de verkar klara sig rätt bra ändå, men den här helgen har jag för första gången tänkt att Lilla A om några år kommer att behöva träffa människor och kompisar som hon. Och jag ser fram emot när pappan har pluggat klart våren 2017, så att vi ibland kan dela upp barnen och så att de kan göra varsin aktivitet lite enklare. Men det tar vi då. Än så länge får vi på helgerna klara oss med lekpark, varandra, gudmödrar, museer, Junibacken, kompisar till antingen den ena eller andra, lego, böcker, serietidningar. Och det är nog inte det sämsta när man tänker efter. 

Att vara den man är och bli den man vill

Blev i går inspirerad av ekonomiprofessorn Micael Dahlén, han som har halvlångt hår, skinnbyxor och nagellack. Han talade om allt som är möjligt att göra nu, med till exempel nanoteknik. Sånt vi bara såg på film när vi var unga. Han talade om att väldigt lite skiljer våra gener från tallens. Men att de få procenten som gör det, är det som gör oss till människor. Och det lilla som skiljer oss från varandra, det är det som gör varje människa unik. Och att det är det som behövs. Att det är bra. Finns det ingen mångfald fungerar vi inte som art. Av det blev jag glad att höra. Hur självklart det än låter. 

Spökvandring, lekparkslek, lekland och fika

Helgen har varit fin. Jag var ledig i fredags och vi var på en spökvandring med Lilla A:s Tittutkompis med mamma och lillasyster. Det vill säga jag och barnen, pappan har pluggat hela helgen och Storasyster har precis kommit hem från min bror och hans familj.

I går lekte vi i lekparken som har fått nya klätterställningar och åt chokladbollar hos Lillsmurfens förskolekompis. I dag på eftermiddagen var vi på lekland med Lillsmurfens gudmor. Fullt ös i en timme, sen åkte vi hem till henne och fikade. 

I fredags frågade Lillsmurfen om jag hade Downs syndrom när jag var liten. 

Jag har lite, lite ont i halsen. Välkommen till november. 

Det är inte bara Lilla A:s kromosomer vi talar om. Det är människosyn.

Självklart blir jag och min familj, vår släkt, våra vänner, Lilla A:s förskolekompisar och alla andra familjer och släkter som känner någon som har Downs syndrom. Självklart blir vi berörda när det nya NIPT-testet kallas för Downs-testet. Självklart tar vi åt oss, självklart kan ingen av oss tänka oss ett liv utan våra barn, barnbarn, syskonbarn eller vad det nu handlar om. Men i förlängningen handlar det inte om Lilla A:s kromosomer. Det handlar om människosyn och barnsyn och hur vi ser på oss själva som föräldrar. Om du inte kan tänka dig att få ett barn med en funktionsnedsättning, kanske du ska fundera en gång till på om du ska bli förälder över huvud taget. Hårt, javisst, men jag tycker att det är så. Du har nämligen ingen aning om vilket barn du kommer att få, du har ingen aning om vad det kommer att gå igenom eller vad det väljer för väg. Allt kan du inte påverka. Jag är inte emot abort. Jag tror inte att allt har en mening. Men jag tror att vi kan välja vilket samhälle vi vill ha - vill vi ha ett generöst samhälle eller vill vi ha ett där den som inte tjänar exakt lika mycket som jag, inte har lika hög IQ som jag eller som inte ser ut exakt som jag. Där den inte är välkommen. "Det kostar för mycket", säger någon. Javisst kostar det, det är det som är meningen med ett samhälle; det är vi som har det tillsammans. Vissa behöver samhället mer, vissa mindre. Vissa behöver det plötsligt och oväntat och alla bidrar till det. Pengar skulle kunna omfördelas. Jag är på inget vis kommunist, men jag har sett beräkningar på att julhandeln i år kommer att omsätta 70 miljarder. Visst finns det pengar.
Vad händer om våra barn är den sista generationen med Downs syndrom? Vilken framtid kommer de att ha? Och vad blir nästa grej att åka ut med soporna? Alla som har bruna ögon? Är dyslektiker? Är autistiska? Får syrebrist under förlossningen? Föds med en arm?
Tänk en gång till. Om du tror att det är läskigt att få ett barn med Downs syndrom kan jag bara säga att det är ganska läskigt att få barn över huvud taget. Det är väldigt jobbigt faktiskt, vilket barn du än får. Men att det ska hitta sin plats i samhället kommer du att vilja. Oavsett om det får Nobelpriset. 

Okej, ska vi ta lite ekonomi?

En del verkar tycka att det är viktigt med ekonomi, de vill veta vad allt kostar, vart våra skattepengar går. Och det är naturligtvis viktigt att veta., även om jag ett sätt inte tycker att man ska jämföra olika budgetposter. Inte heller ta upp bara till exempel två olika kostnader, för då får man inget sammanhang.

Men jag gör det ändå. Jag kan berätta att jag läst på flera ställen, pålitliga ställen, att alkohol- och drogmissbruk och allt vad det för med sig i form av trafikolyckor, drunkningsolyckor, misshandel till exempel, kostar svenska staten 150 miljarder kronor. Varje år.

Adoptionsbidraget är 40 000 kronor. 2014 kom 345 barn till Sverige via internationell adoption, vilket kostade staten knappt 14 000 miljoner. Bara för att ta två exempel. Tänk så mycket lidande och ja, pengar för den delen, man skulle spara på att förebygga missbruk på bred front. 

Plötsligt säger han: "Jag minns inget från Ryssland. Jag vill åka dit."

Häromkvällen började vi titta på filmen Annie (men tittade inte klart), om Annie som bor på barnhem. Lillsmurfen, fem år, som vet att han är född i Ryssland och har bott på ett bebishus, säger: "Jag minns ingenting från Ryssland. Jag vill åka dit och kolla."
Jag vet inte, men jag tycker att det är ganska avancerat för en femåring att säga så, eller har jag fel? Är det bara jag som stolt mamma som tycker det?
"När du blir äldre kan vi göra det", sa vi. Sen pratade vi inte mer om det. Spännande att vara med på hans resa.