Hur ska man göra med matvägran?

Lillsmurfen växer, men går inte upp särskilt mycket i vikt. Han äter, men ibland väldigt lite. I kväll testade han fiskpinnar, pommes frites och ärtor, havregrynsgröt samt corn flakes med mjölk. Han åt lite av varje, men vill helst bara prata när vi äter middag. Han äter ibland. Ska vi strunta i det och tänka att han äter när han blir äldre? Ska vi tjata? Ignorera det och tänka att han äter när han blir hungrig? Finns det något annat man kan göra? Ungen måste ju få något i sig. Är han stressad, olycklig eller känner han sig inte sedd? Beror det på adoptionen eller på Lilla A? När man börjar tänka kan man tänka på allt möjligt. I förskolan äter han också sporadiskt.

Allt är kanske normalt. I dag ringde jag i alla fall BVC. Tur att det finns klokare personer än vi. 

I dag hade jag tänkt skriva något om mänskliga rättigheter. Men så hände Paris.

Just nu är det många tankar som far omkring. Det lilla livet mot det stora: Barnens utveckling, deras frågor, deras trötthet efter första dagen i förskolan på drygt två veckor. Storasysters ambition att höja betygen. Det politiska livet i Sverige, adoptionssituationen i Ryssland med flera länder. Mänskliga rättigheter, krig, ockupationer, skratt, högläsning, jobb och att få ihop vardagen. Glädje över en gammal kompis förlovning. Abortlagstiftningen och om det är en mänsklig rättighet att få födas.

Men jag vet inte vad jag ska skriva. Just nu vill jag bara höra och läsa nyheter om det som hände i Paris tidigare i dag. Omvärlden känns alltmer osäker. 

Samtidigt sitter vi i soffan och dricker te. Barnen har somnat. Just vi, just nu, lever i den bästa av världar. 

Tillbaka till rutiner efter en lugn julhelg

I morgon börjar jag jobba igen efter mer än två veckors ledighet och de små börjar förskolan. Det är väldigt skönt att vara ledig, men det kommer att bli bra med rutiner igen. Vi har haft en lugn julhelg, men har ändå hunnit med en hel del: lekt i lekparken, lekt med granne, lekt med förskolekompis, varit på lekland, varit på julspel i kyrkan, tagit promenader, varit på Naturhistoriska museet (i dag), lämnat skulptur på auktionshus, haft mormor på besök (före jul), haft morfar på besök (han åker hem i morgon) och framförallt har vi varit på vårdcentralen. Pappan har varit förkyld och hostat sen oktober. Han hade halsfluss och har ätit penicillin en vecka nu, samt stark hostmedicin. Så det var väldigt bra att vi hade bestämt att vi bara skulle vara hemma.

Nu sover nästan alla. 

God afton, 

Lilla A må se annorlunda ut, men hon är i alla fall orädd

I dag var vi först på röntgen av Lilla A:s sköldkörtel. Allt gick bra, det var mest en kontroll. Det var jag, barnen och deras morfar som är här på besök. Efteråt åkte vi till ett lekland i närheten av där vi bor. Full rulle, massor av barn, varm korv och glass, hög ljudnivå, hoppborgar, klätterställningar och höga rutschkanor. Jag märker att en del barn tittar till lite på Lilla A. Hon ser ju inte exakt ut som de flesta och hennes motorik är inte som en tvåårings utan Downs syndrom. Fast för oss är hon ju precis som vanligt och vi kommer att få leva med hennes diagnos, i familjen och i förhållande till omvärlden, på gott och ont. Själv är hon ju också precis som vanligt. Orädd, oblyg, ler mot de flesta. I går när hon och jag var i lekparken en stund, åkte hon rutschkana utan att jag höll i henne. I dag åkte hon och jag världens högsta rutschkana på leklandet. Jag är glad att hon är orädd och tar för sig. Skulle tro att hon kommer att behöva det.
Frågan är om det blir berg-och-dalbana på Gröna Lund i sommar? På den lilla bilden ser man oss två, om än väldigt litet. 

Ibland tänker jag att det är lika bra att ge upp och låta näthatarna vinna

Häromdagen läste jag ett blogginlägg av historikern Dick Harrison; det delades flitigt i sociala medier och handlade om hans ofrivilliga besök i näthatarnas land. Han hade skrivit ett blogginlägg om att invandring historiskt sett varit bra för Sverige och hans mejlbox fylldes helt enkelt av hat och diverse fula ord blev han kallad. Mongoloid var ett av dem.
Och jag tänker att det är lika bra att ge upp, det är lika bra att vi säger neger, tattare, zigenare också. Vi låter dem få rätt som vill att vi utrotar alla dem som inte är som vi, som inte är födda här, som inte ser ut som vi eller beter oss som vi. Alla fula och fattiga också för den delen. Alla ointelligenta. Alla dumhuvuden i största allmänhet. Alla som är pålästa och har en åsikt. Alla som säger något. Vi tar den enkla vägen och skjuter dem. Vi bemöter dem inte med sakliga argument utan skickar dem till andra sidan jorden utan chans att återvända.
Men vad vore jag för slags människa då, om jag gav upp och gav dem rätt? Kärlek och rädsla. Kärlek och rädsla. Kärlek.
God natt. 

Såhär sover vi på natten.

Lillsmurfen satte upp dessa kylskåpsmagneter på kylskåpet häromdagen och berättade att de visade hur vi sov i sängen: han själv, jag, Lilla A, pappan, en av katterna (den andra katten sover i hans säng) och Storasyster. Storasyster sover i egen säng på övervåningen, han själv kommer så gott som varje natt över till vår säng. Trångt. Varmt. Men häromdagen träffade vi en granne på tåget och vi konstaterade att man får vara glad så länge de vill vara nära. Tiden går i expressfart - snart är både Lillsmurfen och Lilla A tonåringar som bara vill vara med sina kompisar och som vi får dra information ur. 

Inte helt plötsligt men det börjar hända. Ungen äter.

Det går sakta, men nu under julledigheten tycker jag att det faktiskt har gått bättre och bättre. Lilla A äter gröt, potatis, ibland pepparkakor, glass och dricker vatten och lite välling. Helst vill hon hålla i skeden själv; det blir väldigt kladdigt. (Men har man barn så har man, som jag brukar påminna mig om ibland.)
Lilla A vill äta, jag är glad att det inte är tvärtom, hon härmar oss alla, kanske särskilt sin bror och det går som sagt bättre och bättre.
Ätovilja är inte superovanligt bland barn med någon funktionsnedsättning, folk vet i alla fall vad man pratar om. Men det drabbar inte bara dem, en del utan någon som helst nedsättning har svårigheter att äta. Varför vet man nog inte alltid. I Lilla A:s fall är det en kombination av sjukdom tidigt i livet, hjärtoperation och att hon helt enkelt har glömt hur man gör när man sväljer. Ibland tänker jag att alla, jag upprepar alla, borde jobba ett tag inom vården för att se alla möjliga slags sjukdomar och nedsättningar vi alla kan drabbas av. Kanske skulle det göra oss mer ödmjuka.
GOTT nytt år, det hoppas i alla fall jag på!