När hela livet ställs på vänt

I dag pratade jag med en av våra kontaktpersoner på Barnen framför allt, som är den organisation vi adopterar genom. Första familjen stod i domstol förra veckan och allt hade gått bra. Ett glädjande besked, men samtidigt sa hon att hon hoppades att vi skulle få vårt barn "före jul". Före jul! Det har jag räknat kallt med. Jag har räknat med oktober/november.

Vad ska man göra med all denna väntan? För att inte tala om ovissheten. Konstigt att så många står ut. Jag undrar hur stark en barnlängtan kan bli?

Skaffa barn eller få barn?

Jag har aldrig gillat uttrycket "skaffa barn". Kanske för att jag själv aldrig skaffat några (snart ska jag få barn men det har ju varit en lång väg dit), kanske för att det låter som att det är något man kan skaffa i en livsmedelsaffär på lunchrasten. Som smör eller batterier eller toapapper. Man behöver det och man köper det när det passar.

Jag vet att "skaffa barn" är ett uttryck. Men jag tycker att ord är viktiga (förmodligen borde jag själv bli mycket mer medveten om hur jag använder dem, men ingen är perfekt...men jag jobbar på det) och livet är inte inrättat så att man kan dribbla med det hur som helst. Barn är liksom inte en vara, barn är mänskligt liv, en gåva, en nåd. Inget man skaffar. För en del går det lätt att få barn och det är väl bara jag som tycker att just "skaffa" barn är slarvigt att säga. Eller det vet jag att det inte är. Men varför lever det kvar? Varför fortsätter vi att säga det och varför kan vi läsa rubriker som att det är "en trend att skaffa tre barn"? Varför matas vi hela tiden med bilder av perfekta familjer i kliniskt rena hem, med de lockhåriga barnen uppradade i den vita soffan, med mödrar som berättar om hur de både hinner pyssla, baka, dricka vin med väninnorna och ställa till med stora fester?

Livet ser ju inte ut så, inte för de flesta. Det vet vi ju. Men det kanske är för tråkigt med oglamourösa vardagar med dammråttor, pappershögar och någon som tjatar om att "nej, det heter inte skaffa barn".

Fast jag tänker nog tjata lite till.

Frustration

Jag startade denna blogg för att jag var så otroligt frustrerad. Jag ville att fler skulle få veta hur jobbigt det är att adoptera. Det utlöstes egentligen av att banken, Nordea, inte ville fylla i papperet "Intyg om familjens ekonomi", som var det enda papperet vi hade kvar att fylla i. Vår bankman sa att han inte kunde intyga att vår ekonomi såg ut som den gjorde, trots att vi har våra pengar där. De hade inga rutiner, sa han.

Jag både ringde och mejlade honom och hans chef, jag var där personligen, jag ringde kundtjänst. Men det var inget som hjälpte. Till slut hjälpte de oss i alla fall, genom att anlita en jurist som de brukar samarbeta med. Hon fyllde i papperet - men hon kunde inte godkänna det första gången jag var där, eftersom vi på något sätt måste ha räknat fel och fyllt i fel siffror. (Men jag tror att det var hon som räknade fel....) Jag fick gå dit dagen efter igen.

Jag var väldigt stressad, då för några veckor sen när vi skulle fylla i alla papper, andra omgången, för att de skulle kunna skickas till Ryssland för översättning. Jag var knappt på jobbet (åkte fram och tillbaka mellan läkarbesök och bankbesök) och om något gick mig emot, minsta lilla, började jag nästan gråta.

Nu är alla papper i alla fall i Ryssland. Nu är det bara frustrerande att vi inte fått resedatum. Men vi har samtidigt aldrig varit såhär nära.

"Vad ska du göra egentligen?"

I dag hände det. En man på jobbet - han jobbar på en annan avdelning - hade hört/läst att jag ska vara ledig från jobbet tag.
"Vad ska du göra nu?" frågade han.
"När jag ska vara ledig menar du? Jag ska vara föräldraledig."
"Eh...ja-ha..."

Han verkade lite förvånad. Men jag sa inget. Annars har jag känt mig lite tvingad att förklara att det handlar om adoption, när jag berättar att jag ska vara borta från jobbet ett tag. Väntar man barn genom att vara gravid är det ju ganska uppenbart att man är i åttonde månaden. Jag vet inte ens om jag är i sjunde eller åttonde månaden. Förhoppningsvis i nionde. Men jag vet inte.

Ett riktigt barn

I måndags såg jag andra delen av "Barn till varje pris". En kvinna som adopterat två barn och sedan oväntat blivit gravid och fött ett tredje barn, berättade att hon under graviditeten fått höra saker som "Grattis - nu får du äntligen ett riktigt barn!"

Jag vill be alla er som någon gång har sagt så att tänka efter: Vilken människosyn har jag? Vad betyder ett riktigt barn i mina ögon? Vad betyder det att vara en riktig människa?

För övrigt inget nytt. Är mentalt trött på att bara vänta.

Spännande? Nej, mest tråkigt faktiskt.

En kommentar jag ofta får när jag berättar att vi ska adoptera är: "Å, vad spännande!" Men jag kan säga att det är inte ett dugg spännande, i alla fall inte de flesta dagar. Jo, det är klart det är spännande och roligt och fantastiskt och ett äventyr och allt möjligt. Men för det mesta är allt bara en enda lång abstrakt väntan, papper att fylla i, frågor att besvara, läkare att besöka, visum att fixa, väntan, nyfikna frågor som man blir galen på, mera väntan.

Det är galet vad mycket väntan och ovisshet det finns i en adoptionsprocess. Men nu är vi närmare än någonsin. Jag vet det. Men en vanlig måndag när det blivit höst känns det faktiskt inte ett dugg spännande. Mest frustrerande.

Kläder

I helgen har vi köpt några kläder till den lille, samt en bärryggsäck, en toaring, ett par "Foppa-tofflor" och ett par kängor, allt second hand. Det känns lite mer verkligt plötsligt, att han faktiskt kommer att komma hit så småningom! Kläder är konkreta.

Annars är allt lika abstrakt som vanligt - vi vet inte hur mycket han har vuxit, hur han mår, om han fått fler tänder. Konstigt. Vi hoppas att han kommer snart!

Väntan i ovisshet gör ingen glad.