Har funderat en del på vad jag ska säga under mitt lilla föredrag i Växjö i vår. Vardagen, var det någon som tipsade om och jag har funderat på hur vardagen ser ut. Det är intensivt att arbeta och ha två små barn och en tonåring. Det är läsning, makaroner, varm choklad, lekparken, fixa kompisar, prata om pengar, skjutsa, lämna i skolan, rätta stavfel. Och vad är det mer - är vardagen något extra med ett barn med en extra kromosom? Ja, det är det nog. Bökighetsfaktorn, har jag kommit fram till att jag kallar den. Att ha småbarn är rätt bökigt; det kastas och kladdas med mat, det är blöjbyten, det är vakna mitt i natten, det är potträning och lära sig att inte slåss. Det är passande och man är ständigt trött. Med Lilla A tar det längre tid. Hade hon inte haft Downs syndrom hade hon pratat nu, börjat leka med kompisar, slutat med blöja antagligen, lärt sig räkna. Och så vidare. Det är extra bökigt liksom. Det är det som är skillnaden - och en del har det mycket mer bökigt än vi. En del barn behöver minutpassas typ jämt, trots att de blir äldre. Det är det jag kallar bökighetsfaktorn.
Och jag tänker inte skriva att det förstås är roligt också, för det vet ni ju redan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar