Förut, för hundra år sedan när Lilla A föddes, tänkte jag en del på syskonskapet, hur det skulle bli för Lillsmurfen att ha en lillasyster med funktionsnedsättning. Om de skulle leka. Om de skulle gilla varandra. Om de över huvud taget skulle ha med varandra att göra. Mycket har jag tänkt, som inte alls har blivit som jag tänkte. Nästan allt har blivit bättre tror jag. De har varandra. De leker ibland. De älskar varandra. Lillsmurfen försvarar Lilla A från yttre hot då och då (typ mamma som vill kittlas, eller någon som vill ta hem henne för att de tycker att hon är så gullig). Ibland leker de inte. Men alltså - livet, det rullar på. Vi är de vi är, varken mer eller mindre. Och det är ganska bra.
I dag hade Lilla A sitt första kompiskalas, i går åkte vi pulka och bakade pepparkakor. Förutom att jag ständigt är trött och aldrig hinner dammsuga/beställa foton/sätta upp tavlor/beställa klipptid/sortera papper, så är det enda tråkiga nu att det ska bli varmare nästa vecka.
God kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar