De senaste dagarna har jag tänkt mer och mer på att många tittar till på Lilla A. Hon ser lite annorlunda ut. Jag vet att vi kommer att få leva med det hela livet. Det bara är så. Vi kommer att få leva med att hon utvecklas senare än sina jämnåriga - inte för att det gör mig så mycket, men jag har funderat på om vi föräldrar till barn med Downs syndrom eller annan funktionsnedsättning hela tiden vill övertyga omgivningen hur härliga de är och hur mycket vi älskar dem. Det är de. Det gör vi. De är ju våra barn. Men allt är inte lätt. Somliga har det svårare än andra - en del barn kommer att växa upp utan att kunna ha ett riktigt jobb. En del kommer att ha svårare än andra att kommunicera. En del barn går inte, trots att de är fem år gamla. Så är det bara. Ibland är det jättejobbigt och det är mycket mer jobb - eller jobb på ett helt annat sätt än med ett barn utan funktionsnedsättning.
Att se livet som det är - är det att se sig själv som man är och andra som de är, med skavanker, svårigheter och förmågor? Att varken lägga till eller dra ifrån?
Jag sitter nu vid köksbordet, barnen har somnat, pappan sover framför teven, jag dricker flädersaft. Det är väldigt skönt och tyst i detta nu. Jag har ingenting att tillägga. Det är också livet som det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar