Litet hopp för syskonskapet. Och att hjälpa på plats.

Japp! I dag gjorde vi det. Hjälpte till på plats. Platsen var här i närheten och jag tog med barnen och lämnade över en kasse med kläder. Inte mycket, men något. Lillsmurfen har nu lärt sig att en del människor måste fly för att det inte går att vara kvar i deras länder, för där kanske inte finns skola eller mataffär. Han tyckte att vi kunde spränga bort några berg i Sverige, så kunde alla människor på hela jordklotet bygga hus här sen. Bara människor, inga djur för de skulle bara rivas. Djuren som skulle rivas kunde vara i Afrika, tyckte han. Eller på Kolmården.

När vi hade lämnat kassen, lekte vi lite i en klätterställning, sen åkte vi till en stor lekpark i Huddinge och lekte. Skönt med jullov. Intensivt att vara med två aktiva, babblande, envisa, klättrande barn, men skönt att det känns som att det finns hopp för syskonskapet. De som har följt bloggen vet att jag från och till, framförallt när Lilla A föddes för tre år sen, har varit orolig över syskonskapet och funderat på hur det är att växa upp med ett syskon med funktionsnedsättning. Speciellt antagligen, men man lär sig nog en massa också. Nu växer ju även Lilla A och de kan börja leka lite, en aning, ibland. Hon tar för sig och blir fysiskt mer stabil. Lillsmurfen förstår mer och mer, tror jag. Häromdagen hade han gjort ett litet paket på förskolan. "Det är till dig, mamma." Inuti låg en teckning, "Det är Lilla A." 

Resan är lång, den kommer att innehålla allt. Men det finns nog hopp även för de här syskonen.