efter en lång natt, kom en liten flicka. Kejsarsnitt, oändlig trötthet och inte direkt en chock när läkaren sa att hon trodde att det var Downs syndrom. Men ett litet hugg i magen. Jag var nog mest orolig för vår lille adopterade son som bara hade varit hos oss ett år. Sen blev allt intensivt, med sondmatning, sjukhus, intensivvård, knapp på magen, inskolning på förskolan, anknytning. Matning var tredje timme, mera sjukhus. Nya vänner, nya erfarenheter, försöka hinna med alla tre barn.
Och nu. Intensivt. Roligt. Matlust. Förskola. Lekkamrater,Tittut-kamrater. En tjej som går, klättrar, skrattar så hon kiknar, sjunger fast utan ord, pratar lite, kittlar. Som är glad och härmar sin storebror hela tiden. I dag fyller hon tre år. Och nu sover hon i min famn, så god natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar