Jag la mig mellan min hjältar

I går kväll ögnade jag hastigt igenom en artikel om det nya NIPT-testet, det säkrare testet för gravida kvinnor som vill veta mer om fostret än vilket kön det har. Det verkar inte vara ett ondsint test, egentligen. Det tror jag inte heller. Frågan är hur det används och varför vi vill veta så mycket som möjligt. Sjukdomar? Ja, det kanske finns anledning. Downs syndrom är dock ingen sjukdom.

Det fanns någon mening som löd ungefär: "I framtiden kan vi degsigna våra bebisar." Framtiden kanske redan är här. Vissa egenskaper och kulturer kanske inte är önskvärda, till exempel de dövas kultur, de döva. Ett naturligt urval kan göra att det i framtiden inte föds döva, eller till exempel personer med Downs syndrom. Ungefär så var Torbjörn Tännsjö citerad i artikeln (och jag skriver det med vetskap om att han förmodligen resonerar mer komplext än så. Men dock.)

Vad tycker du? Vad är önskvärt? Och vad är naturligt urval? Vad är naturligt? Jag tror att det är naturligt att inte ha alla svar på allting. 

När jag hade skummat artikeln, la jag mig bredvid min sovande dotter och lyssnade på hennes andetag. I sängen bredvid låg hennes adopterade storebror och sov också han. Jag lyssnade en stund på deras andning. Mina enastående hjältar.