Att vårt barn är adopterat kan man inte se. Tvärtom är han lik oss.
Jag har läst några av Stina Wirséns böcker och tycker att de är bra, liksom Lillsmurfen tycker. Nu ska en av böckerna bli film och filmplanschen har väckt uppmärksamhet, eftersom det bruna barnet är avbildat på ett dåligt sätt, tycker många. Jag måste erkänna att jag inte har tänkt på det - eftersom jag inte tillhör den utsatta gruppen. Men om vi hade haft ett brunt barn, eller ett barn med asiatiskt utseende, och varit tvungna att då och då bemöta folks fördomar/förutfattade meningar och i en del fall rasism - hur hade jag reagerat då?
Värt att tänka på.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5262162
Jag har läst några av Stina Wirséns böcker och tycker att de är bra, liksom Lillsmurfen tycker. Nu ska en av böckerna bli film och filmplanschen har väckt uppmärksamhet, eftersom det bruna barnet är avbildat på ett dåligt sätt, tycker många. Jag måste erkänna att jag inte har tänkt på det - eftersom jag inte tillhör den utsatta gruppen. Men om vi hade haft ett brunt barn, eller ett barn med asiatiskt utseende, och varit tvungna att då och då bemöta folks fördomar/förutfattade meningar och i en del fall rasism - hur hade jag reagerat då?
Värt att tänka på.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5262162
Jag har ju ett svart barn och jag vet faktiskt inte hur jag ska reagera. Gillar Stina Wirsen, men jag kan samtidigt se varför många upprörs. Allt handlar om hur historien ser ut. Ett strukturellt förtryck som resulterat i nidbilder. Wirsens bild påminner om de nidbilderna. Det är svårt att helt bortse ifrån.
SvaraRadera