Hur ska det gå för de ryska barnhemsbarnen?

På Facebook finns en grupp som heter Children of the state, som handlar om flera hundra barn födda i Ryssland, boendes på barnhem och som väntar på att bli adopterade till USA. Det är bara det att Ryssland inte tillåter adoptioner till USA längre (ej heller till Sverige). Många av dessa barn hade träffat sina föräldrar när "bannlysningen" kom.

Det går säkert att säga mycket om adoptioner. Men vad ska hända med alla de barn som finns på barnhem? Adoptioner är ju till för deras skull. Bara i Ryssland finns flera hundra tusen barn på barnhem. 

Och i FN har det uppdagats fler sexuella övergrepp på barn i konfliktområden, utförda av FN-personal. Jag kan inte riktigt ta in allt. Jag går till lekparken och gungar med de finaste små människorna i världen och försöker att inte tänka på hur många andra barn har det. 

Vems barn är det där? Hon är ju alldeles platt i ansiktet!

Denna kommentar fick jag i lekparken i kväll. Jag var där med barnen och en kompis till Lillsmurfen och hans mamma. Vi pratade om språkbruk barn emellan, respekt för andra människor och hur vi faktiskt uppför oss och är mot varandra.

På frågan jag fick av den lilla flickan på kanske åtta år, svarade jag att det var mitt barn. På kommentaren att hon var platt i ansiktet sa jag bara att hon alltid har sett ut så. Jag förstår att jag kommer att få höra alla möjliga kommentarer. Jag kommer, också i dag, att kämpa för att alla ska synas och vara delaktiga i samhället. Varför inte mer reklam med bruna barn eller barn med en CP-skada? Ica-reklam i all ära, men är det inte dags att gå vidare nu? 

Ibland blir jag så trött på mig själv

Konsten att säga nej. Konsten att säga nej när ens barn vill göra allt själv, vill busa, vill bestämma allt själva, vill testa gränser och ändå inte gör som man säger. Att efteråt komma på att man ibland tjafsar om småsaker. Spelar roll liksom. De kommer ändå snart att bli äldre. Så trött man blir på sig själv då. Så trött man blir på sig själv när man vill säga nej till en godisbit till, men säger ja.

På tisdag ska jag bli en ny människa. 

Funderingar om anknytning och utrotning. Och ibland är det bara såhimla skönt när de somnar.

I dag har vi varit ute hela dan; klockan nio åkte vi till Skansen, kom hem klockan tre, tryckte i barnen godis och påskmust så att de skulle kunna springa lite till, ingen av dem (alltså de små, Storasyster fyller ju hela 15 år om två månader) sov mitt på dagen. Efter godiset gick vi till lekparken och spelade fotboll med några grannar och förskolekompisar, gungade och sprang runt. De somnade precis. Ibland är det obeskrivligt skönt när de somnar, ifall man själv orkar vara vaken ett tag till vill säga, några kvällar nu har jag somnat med Lillsmurfen och vaknat efter någon timme och varit helt mosig och lagt mig efter ett tag igen.

Jag har tänkt ut väldigt fina blogginlägg, som handlar om att inte ha varit med sitt barns första timmar och inte vara en som kan berätta om hur det var vid förlossningen, vilket väder det var och hur fort eller långsamt det gick. Och hur viktigt det därför är med en bra anknytning när man får varandra och att det är många som inte haft en bra anknytning eller relation till sina föräldrar/vårdnadshavare. Jag hoppas att alla adoptivbarn har haft det, men det finns många människor över huvud taget som inte har eller har haft det. Sorgligt. 

Sen har jag också funderat på varför vi vill utrota just Downs syndrom från världen. Gör vi det, tänker jag, så kommer säkert någon annan kromosomavvikelse att visa sig, tre kromosom 22. Eller en kromosom 19. Inte vet jag, men jag tror att naturen liksom ser till att det ibland blir någon form av avvikelse från mallen. Varför ska det vara majoriteten som är normal bara för att vi har bestämt det? 

Jag har många funderingar. Men nu vill jag titta på tv. Glad påsk! Det här är förresten den bästa årstiden: lagom varmt. Det går att knäppa upp jackan. Kvällarna är lite längre. Underbart! 

Kära väntande föräldrar

Hej du som väntar på att bli förälder. Oavsett hur du får ditt barn, oavsett om du har väntat i några månader eller flera år på adoption eller blivit oväntat gravid, oavsett om ditt barn är fött på andra sidan jordklotet och väntar på att du ska hämta det, eller om du väntar ett barn i magen. Jag har en hälsning: det är superjobbigt att vara förälder. Du kommer att sova sämre, du kommer att ha yoghurtfläckar på kläderna, du kommer inte att spontant kunna gå på bio, fika med dina kompisar (eller välj nåt själv). Du har ansvar för en helt ny liten människa. Du kommer att ha konflikter som du inte trodde var möjliga, känslor som du inte visste om. Det kommer att vara tidiga morgnar, sena kvällar, inskolning, läxförhör, matvägran, skjutsande till aktiviteter, oro över skolan, oro över kompisar. Det kommer att uppfylla all din tid och alla dina känslor. Du kommer att ha känslor som går över allt (Känslorna är all over the place, liksom.). Det är väldigt intensivt att vara förälder och det går aldrig över. Du är alltid förälder till ditt barn. Det är det som är det fina också. För det är magiskt och makalöst att vara förälder. Du kommer att känna en direkt, villkorslös kärlek. Och visst - det är inte lika intensivt hela tiden (och det är roligt också!) och kärleken tar nya vägar och utvecklas, men förälder till ditt barn är du, oavsett vad barnet kommer att vara med om. Oavsett vem barnet är. Det vet du inte, kan aldrig veta. Du kan inte veta vilka intressen hen kommer att ha, vad hen gillar för mat, vilka ämnen som blir lätta respektive svåra i skolan.
Jag önskar bara att du känner att det här barnet, just det här barnet, har kommit till just mig och det är vi. I alla dagar är det vi, inget kommer att stoppa det.
Livet som förälder kommer inte att bli som du har tänkt dig. Det kommer med all sannolikhet att bli mer av allt. Kanske väntar du ett barn med en funktionsnedsättning och i dag, just i dag på Internationella Downs syndrom-dagen då många av oss har haft olikfärgade strumpor på oss för att hylla alla som har Downs syndrom och för att hylla rätten att få vara precis de vi är, vill jag att du tänker en gång extra på att inget blir som man tänkt sig. Men det blir bra ändå. Blir livet jobbigt finns hjälp att få.
Och själv kommer jag att fortsätta kämpa för att alla, alla, människor har en given plats i laget. 

Funderingar och försvunna meningar

Någonstans i boken Att bära barnet hem, som jag inte kan sluta fundera på, står det så fint formulerat om adoption, att som förälder till ett adopterat barn inte veta vad som hände barnet de första timmarna, månaderna, åren. Att man inte var där och inte kan berätta hur mycket barnet åt, hur ofta eller lite det sov eller hur mormor/farmor kom och hjälpte till. Att barnet inte hade någon att knyta an till. Att man inte var där.

Att man inte var där. Att det inte finns någon dokumentation. Inga foton. 

Senaste veckorna har detta bara slagit mig flera gånger. Tyvärr hittar jag inte de meningarna i boken just nu. 

Jag ska snart sova, känner mig inte helt frisk från en förkylning som jag har haft i veckor, jag somnade klockan åtta när jag la Lillsmurfen, och vaknade en och en halv timme senare. Pappan tittar på tv. Storasyster tittar förmodligen på Youtube. 

God natt. 

Alla borde ha dansworkshop med en person med Downs syndrom

Då kanske vi skulle vi bli mer ödmjuka och inte bråka så mycket. En person med funktionsnedsättning som lärare till alla, redan i förskolan. Det är min paroll, efter att ha tillbringat några timmar med avdelning Stockholm i Svenska Downföreningen i eftermiddags, för att fira 21/3 ett par dagar i förväg. Sofia, Pablo och Göran från Mosaikteaten var där och dansade med oss. Tack för det. Vi fortsätter kämpa tillsammans, för en värld med mångfald och med ett tillåtande klimat.

Amen.