För fem år sedan hade vi inte ens träffats

Vi träffades i augusti 2008, med en dotter respektive en adoptionsutredning i bagaget. Nu har vi nytt hus, två nya barn, nya hallonbuskar, ny utbildning och jobb (mannen). Själv bytte jag jobb i augusti 2008. Nu ska jag byta jobb igen, fast vara kvar på samma avdelning.
Vilken expressfart. Antagligen är vi galna, eller gamla. Eller både och. Eller vet vad vi vill.
Tjoflöjt. 

Att lyckas vara en lagom snäll, och lagom sträng, förälder

Ja, hur gör man? Hur är man en bra förälder? Som uppmuntrar lagom mycket och samtidigt sätter gränser och formar sina barn till goda medborgare? Inte vet jag. Men ibland tänker jag att det är viktigare att de är civiliserade när de är bortbjudna och i så fall tror jag att jag i alla fall lyckats med Lillsmurfen. Lilla A är ju lite liten ännu.
Men lätt är det inte. Den lättaste att uppfostra är vår katt James. Han klagar aldrig, äter när han blir hungrig och är på det hela taget som en gosig nallebjörn. 

Längtan till förskolan

Svartsjuka ibland. Det har gått fort och vintern var lång. Men Lillsmurfen börjar mer och mer acceptera att vi är föräldrar även till Lilla A. Han är väldigt mammig och små bebisar är ju inte så roliga i början, men livet börjar så smått bli vardag även hos oss. I går var det, äntligen, till och med roligt att gå till förskolan. Eller rättare sagt, roligt har han haft ett tag, trivs gör han. Men hans känsloliv har gått upp och ner vid lämning. I går var han glad när jag lämnade honom och har börjat säga att han vill gå dit.
Lättnaden för mammahjärtat är obeskrivlig. 

Äntligen Tittut!

Vågar jag hoppas att livet håller på att normaliseras? Vet inte. Men i går var jag och Lilla A på landstingets verksamhet Tittut, för små barn med diagnoser och deras föräldrar. Äntligen. Så skönt att prata med andra som vet hur det känns och hur livet kan vara. Precis som en helt vanlig mamma i en helt vanlig föräldragrupp en vanlig dag i livet.

I dag var vi på Bvc och jag kände mig riktigt normal

Oj, vilken bubbla vi levt i. Sjukhus i två månader och det kändes - igen - som om hela livet ställdes på vänt. Förra gången var inför adoptionen. Men i dag kändes mycket riktigt bra. Lillsmurfen hade en bra dag på förskolan och var inte ett dugg ledsen när jag lämnade honom (det går upp och ner). Solen sken hela dagen. Och jag och Lilla A var på Bvc för att hon skulle få sina första vaccinationer, två månader försent.
Jag kände mig riktigt normal. Typ. 

Glädje och sorg

Men å andra sidan. Om inte sorgen får ta plats, kan heller inte glädjen göra det. Och återigen tänker jag på Astrid Lindgren: "Gråt kära barn, gråt. Men skratta ännu mer."
Och i dag har jag blivit glad över flera saker: att vi är hemma båda två, en lyx. Att Lillsmurfen kom till oss, att han fanns där borta och att det var just vi som fick honom. Lilla A:s leende när jag kom tillbaka från affären. När Lillsmurfen kittlade storasyster och hon skrattade trots att hon låtsades att hon inte ville det.
Jag känner mig både stark och svag. Typiskt mig. Eller det är nog typiskt för alla. Det är livet liksom. 

Kan jag få klaga bara lite?

Egentligen vill jag inte det. Vi mår bra. Jag mår bra. Vi kommer att få ett bra liv, även om det kanske kommer att ta omvägar.
Men - jag vill i alla fall säga det, så har jag sagt det: varför är det just vårt liv som måste ta omvägar? Man jämför så mycket, även om det är helt meningslöst.
Så. Nu har jag sagt det. Nu vill jag inte säga mer.