En stressad mamma

Jo, jag tror faktiskt att jag är en minst lika bra förälder som någon annan (har man blivit godkänd två gånger för att man med stor sannolikhet kommer att vara en bra förälder så borde det i alla fall vara så). Men det är nu den börjar, stressen med lämna-jobba-fixa logistiken-handla-bestämma vem som gör vad-jobba mer-lämna-hämta-handla. Ja, ni fattar. I morse var jag stressad över att missa bussen (igen, jag gjorde det i går) och inte komma i tid till jobbet. Jag var lite sur på mina stackars barn. Fast när jag kom hem verkade de inte ha lidit särskilt mycket. Och så pratade jag med min chef, om att prioritera, om stress, om arbetsuppgifter, om att befinna sig i olika faser i livet som betyder mer eller mindre stress. Om livet i största allmänhet egentligen. Nu ska jag sluta stressa och efter jul jobba mindre. Det är ingen idé att stressa. Man blir bara sur. Bättre att lämna barnen en kvart tidigare och inte missa bussen.
God natt. 

Förskolan och jag

Visst känns det lite när barnen är ledsna när man lämnar på förskolan. För nu har tiden kommit, när båda barnen går i förskolan. Nytt för alla. Lillsmurfen har aldrig varit med om att båda jobbar eller pluggar, pappan har inte pluggat på heltid förut, Lilla A har inte gått i förskola. (Storasyster har som jag skrivit tidigare börjat sjuan, hon är den enda som är luttrad i sammanhanget.) Nytt, spännande, kan ske lite skrämmande. På ett sätt skulle jag vilja vara med mina barn hela tiden (nej, det skulle jag faktiskt inte, jag måste bara skriva det och se hur det känns att skriva det), men å andra sidan undrar jag vad jag skulle göra med två nyfikna, aktiva och rörliga barn i behov av utmaningar, kompisar och fysisk aktivitet? Skulle vi åka till Junibacken varje dag? Vilka skulle vi träffa? För en klar majoritet går ju i förskolan. De har det ju bra där, de lär sig, utmanas, leker, träffar vänner och äter mat. Inget fattas dem. Men det är ändå lite jobbigt när de är ledsna när jag går. I går var jag med i förskolan, i morse tror jag inte att Lilla A riktigt fattade att jag skulle lämna dem. Lillsmurfen vet ju nu och säger att han blir ledsen och är ibland lite ledsen under dagen. Men samtidigt leker han, skrattar, pratar, gör utflykter och pratar ofta om förskolan när han är hemma. Han har kompisar där. Allt är väl en omställning för honom också. Och jag tänker att det vore värre om han inte ville vara med mig och inte längtade efter mig. Men ändå. Jag blir också ledsen inombords när barnen är ledsna. Hur bra läroplanen och förskollärarna än är.

Mindre läckage, nyinskolning, hopp

Pappan och Lilla A kom hem redan i fredags. Helgen har varit fin och jag hoppas, hoppas, hoppas att det finns hopp om framtiden. Det vill säga att Lilla A ska lära sig att äta, att det ska sluta läcka mat från hennes mage och att vi ska få sova.....Det har läckt mindre i helgen. Men jag är så luttrad så jag räknar inte med någonting längre. Livet får gärna motbevisa mig....
Snart: Aktuellt. Sen: god natt.
I morgon ska jag skola in Lilla A på förskolan igen, hon hade ju lite uppehåll ett par dagar. 

Slang på magen och en kväll för mig själv

Saker jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva: min dotter har fått en slang på magen. I dag åkte Lilla A in tillsammans med sin pappa, eftersom jag jobbar och för att jag blir lite för nervös när det gäller operation. Nu blev det ingen operation, inget nytt ingrepp, eftersom de använde det hål där knappen suttit (jag vet, det låter som science fiction om man inte har upplevt det själv). Nu hoppas vi alla att det går bra, att det blir bättre och att slangen kan tas bort om tre månader, när den ska kollas. Och att hon då äter helt själv.
Jag jobbade halva dagen i dag, både lämnade och hämtade Lillsmurfen, och sen åkte vi till sjukhuset och hälsade på. När vi kom hem var det läggdags för honom, så jag har haft en kväll för mig själv. Konstigt. Men det ska bli skönt att sova en hel natt.
God afton. 

Vems bebis? Vår bebis!

Läser en bok, Vems bebis? av Stina Wirsén. Den handlar om katten som är adopterad, och hans mamma och pappa som åker flygplan och hämtar honom.
– Som du.
– Där är jag.
När katten blivit större, har mamman en bebis i sin mage.
– Som Lilla A.
– Och som jag.
– Nej, du var inte i min mage.
– Vems mage var jag i då?
– Du hade en magmamma.
– Vem då?
– Jag vet inte.
– Mamma, när får jag vara i din mage?
– Du kommer inte att vara i min mage. Vi hämtade ju dig på ett bebishus.
– Och åkte flygplan.
– Ja.
– Och då var jag bebis.
– Ja.
Vet inte om jag är den bästa pedagogen, eller ens den bästa föräldern. Men det kanske jag inte behöver vara, bara jag är bäst för mina barn. Men det är inte de lättaste frågorna i världshistorien. Fast jag/vi är ju inte först med att besvara dem.
I morgon ska jag till sjukhus med Lilla A och pappan ska på upprop. Ännu en ny fas i vårt liv.
God natt. 

Ibland när jag tycker att det är lite jobbigt tänker jag på Irak

I kväll var jag ensam en stund med barnen igen, pappan var på föräldramöte i Storasysters skola. Lillsmurfen kollade på tv och Ipad, Lilla A var trött mest hela tiden, men jag ville inte att hon skulle somna för tidigt. Stackarn, jag höll henne vaken och vi tog ett bad (alla tre). Men. Trött var hon, så hon fick somna medan hon fick mat. Det gjorde att jag hade lite tid för Lillsmurfen också. Skönt. Det är mycket med inskolning nu och det är mycket för honom också, med nya rutiner. Han har varit lite ledsen ett tag på förskolan, vill vara med pappa hela tiden. Och det kanske inte är så konstigt, men jag tycker att det är jobbigt att han är ledsen. Samtidigt är han inte det, varken när han är där eller när jag kommer hem. Han mår bra, men det är ändå lite jobbigt.
i veckan ska Lilla A opereras igen. Det är mycket för oss alla med det.
Men när jag tycker att det är lite jobbigt, då tänker jag på Irak. 

En sak i taget här bor i staden

När jag säger "En sak i taget" till Lillsmurfen börjar han sjunga En sak i taget här bor i staden, på melodin till "En sockerbagare här bor i staden". En kombination av att jag nog ganska ofta säger En sak i taget till just honom som har flera saker på gång samtidigt, och att jag/vi har sjungit ganska mycket. Jag kan dessutom sjunga vardagliga fraser på någon känd melodi.
Och samtidigt är det helt sant: en sak i taget. Jag är också en person som vill göra allt nu, samtidigt, på en gång. Jag vill att vi ska resa till flera länder samtidigt, jag vill att Lillsmurfen ska börja med någon aktivitet (förutom Mulle som jag och barnen ska gå på fyra lördagar i höst. Lillsmurfen har gått varje termin sedan våren 2012), jag vill att övervåningen ska vara klar. Men nu måste vi ta det lite lugnt. Pappan ska plugga, jag ska åtminstone under hösten jobba heltid (tror jag, vi vet ännu inte hur schemat på högskolan ser ut. I dag när jag åkte hem kände jag också tydligt att nej, heltid vill jag inte jobba de här första åren, så vi får se efter jul) och Lilla A ska göra en ny operation nästa vecka. Vi kommer att hinna både det ena och andra, Lillsmurfen, som faktiskt bara är fyra år (om några veckor) kommer att gå på många aktiviteter om några år. Jag kommer att hinna jobba, pappan kommer att få jobb, vi kommer att resa men kanske bara till ett land i taget....Och så vidare. Nu är vi här, nu måste vi se hur det här går.
Å andra sidan har jag hittat en massa jag och barnen kan göra i höst: konstvisning på Moderna museet, instrumentprovning på Musikaliska, fredagsdans på Kulturhuset. Med mera. Och Junibacken måste vi ju hinna med.....
Allt kommer väl att sluta med att vi alla blir förkylda hela hösten. Och det kanske är skönt att vara hemma och ta det lugnt.