Dessa förskolelämningar

I morse när pappan lämnade Lillsmurfen på förskolan var han ledsen. Självklart gick det över, men jag vänjer mig aldrig. Inte ens när det inte är jag som lämnar. Jag vet inte om man blir extra känslig som förälder till ett adopterat barn - avsked, lämna, rycka upp....kanske. Kanske inte. Jag vet bara att det är jobbigt för i stort sett alla föräldrar. Och att det går upp och ner. Det har inte riktigt kommit igång på förskolan ännu, alla har inte kommit tillbaka och det är en delvis ny grupp. Lillsmurfen tycker det är superkul att gå i förskola.
Själv tycker jag att det är kul att sova. God natt. 

Konsten att äta

Sommaren dröjer sig kvar ett tag till. I går tog vi ett kvällsdopp. Så skönt! Den här sommaren har vi tagit fler kvällsdopp än dagdopp, det har nästan varit för varmt.
I helgen har vi inte gjort något särskilt, vi tyckte att vi behövde ta det lite lugnt efter första jobb- och förskoleveckan. En helg går så fort! Jag inser det nu.
Vi kämpar på med Lilla A:s mat. I morgon ska hon och pappan till sjukhuset igen, så att en nutritionssjuksköterska ska se hur hon äter och ge oss goda råd utifrån det. Hemma matar vi henne (ibland) med mat, ibland vill hon ha, ibland inte. Det bästa är om hon får mat genom pumpen och samtidigt får något att äta, till exempel blåbärspuré. I dag åt hon lite yoghurt, eller rättare sagt hon härmade Lillsmurfen när han åt yoghurt. Tog skeden och drog den lite över tallriken. Hon vet hur man gör i teorin i alla fall och jag känner att det nog finns hopp. Det är bara att ha tålamod (och ibland är det lättare sagt än gjort). Nästa vecka ska pappan och Lilla A träffa kirurgen igen, som då ska komma med något slags besked. Det läcker fortfarande från hålet. Tröttsamt förstås, inte minst för Lilla A. Vi är fortfarande beroende av Alvedon.
God natt. 

De viktiga orden, del 2

Nu kom jag på vad jag glömde skriva om i går. De viktiga orden. Hade egentligen tänkt skriva att vi tidigare i somras pratade med Storasyster om språket i sociala medier. Ord som skrivs om eller till någon annan. Hora till exempel, som numera betyder allt från kompis till - ja, tjej man inte gillar, eller annat.
Tycker vi vuxna att det är okej? Om nej, vad kan vi göra åt det? Är det pinsamt om vi gör nåt åt det? Lägger vi oss i? Menar man inte hora när man säger hora? Vilka ord sa vi till varandra som inte våra föräldrar gillade? CP kanske. Mongo. Det sägs väl fortfarande för den delen. Ord som får en helt annan innebörd om man känner en person med CP-skada, eller som har Downs syndrom. Borde inte alla känna nån som känner nån som känner nån med ett funktionshinder? Och borde inte alla känna till vad hora betyder? Det ringer en varningsklocka när jag hör någon säga att "det är väl inte så farligt, de menar ju inget med det." Till slut blir det helt andra konsekvenser av det där, när gränserna flyttas. När man är i fler och fler sammanhang där det är okej att säga hora. Och sen flyttas gränserna lite till, och lite till.
Vad tycker du? Hur viktiga är orden? Och vilka ord är riktigt viktiga? 

De viktiga orden

Ja, inte är jag perfekt på något sätt. Jag gör massor av fel. Men jag tycker ändå att det är viktigt med hur vi använder orden. "Skaffa" barn tycker jag inte om, till exempel. Inte heller egna barn om dem man fött själv och inte adopterat. "De hade problem att få egna barn så de adopterade." De barn man har är ens egna, oavsett om man hämtat dem i ett annat land eller om man krystat fram dem från sin kropp. Jag försöker påpeka det då och då.
Jag gillar heller inte alla förutfattade meningar som finns om personer med Downs syndrom, att de alltid är glada och sociala till exempel. Tänk om man skulle använda det om blåögda: "Blåögda personer är alltid så glada och sociala." Det är visserligen positiva förväntningar, men det är generaliseringar. "Alla judar är bra på friidrott", "alla vänsterhänta röstar på Sverigedemokraterna". Tänk om jag skulle skriva det. Det är viktigt hur vi använder orden. Orden har betydelse. Ord är makt. Ord kan förtrycka, eller befria.
En människa, till exempel, är ju så mycket. Inte bara vänsterhänt, adopterad, moderat, fiolspelare. Inte bara en person som har Downs syndrom, utan en person i första hand.
Hur använder du dina ord? 

Att få vara liten

Syskonkonflikter? Ja. Svartsjuka? Ja, det händer. Glädje? Ja. Kärlek? Definitivt. Det hände mycket i Lillsmurfens liv hans första två år. Han bröt upp två gånger, fick sina föräldrar, fick en storasyster och en lillasyster. Han är smart, aktiv, framåt, social, ibland trotsig. Ibland vill han bara vara liten och omhändertagen. I går lekte han att vi hämtade honom från bebishuset, han låg i en kartong som vi hade, stängde den, "de" ringde och sa att det fanns en bebis i kartongen och att vi skulle hämta bebisen.
Andra natten han var hos oss, på ett hotellrum mitt i vintern (fast det var supervarmt på rummet), hade han svårt att sova. Han var nöjd bara när jag gick med honom i det lilla rummet, eller höll honom i famnen. Men somnade gjorde han inte, inte förrän det var två timmar kvar innan vi skulle stiga upp igen. Då somnade han till slut på min mage. Häromkvällen hade han svårt att somna igen (vilket han annars inte har, han somnar oftast fort och sover som en stock). Jag la honom på min mage. Sjöng. Och han somnade. Vilka äventyr vi ändå har varit med om. 

Dax att ställa klockan

Sex veckors semester är till ända och i höst väntar nya rutiner igen. Lilla A börjar förskolan och pappan börjar plugga. Klart att allt känns pirrigt och nytt och nervöst. Igen. Hur ska det gå för henne på förskolan? Kommer hon att få kompisar? Hur kommer inskolningen att gå? Allra innerst inne är jag inte orolig, men jag är ändå orolig. Men det ska faktiskt bli skönt med rutiner; jag gillar att jobba och jag gillar det förutsägbara. Också. Det ska bli skönt med någon form av vardag i vårt liv. Nu är det bara knappen och maten som ska ordnas, resten kommer att fixa sig av sig självt. Lilla A har börjat teckna själv, hon lär sig fort genom att härma, snart står hon själv. Hon och Lillsmurfen har börjat interagera, hon gillar människor.
Nu är det snart helt mörkt utanför mitt fönster. Lilla A är fortfarande vaken och rullar runt på golvet, men snart ska jag ändra på det.
God natt. Jag hoppas också på en god morgon. 

"Kom ni och hämtade mig då?"

- Varför kommer maten ner i Lilla A:s mage?
- Hon har inte riktigt lärt sig att äta själv. Det kan ta lite längre tid för henne.
- När jag var liten, då kunde inte jag äta själv. Då matade du mig.
- Nej, det var inte vi som gjorde det.
- Vem var det då?
- Det var en tant som var på bebishuset där du bodde, i Ryssland.
- Var inte ni med då?
- Nej.
- Varför?
- Vi hade inte dig från början.
- Varför då?
- Det var bara så.
- Varför kom ni och hämtade mig?
- För att vi ville ha dig. De ringde och sa att nu finns det en bebis som väntar på er.
- Varför ringde de?
- För att vi var din mamma och pappa.
- Var var ni då?
- Vi var här.
- Kom ni och hämtade mig då?
- Ja.
- Kunde inte jag gå då?
- Jo, det kunde du precis.
- Vad hände när ni hämtade mig?
- Du kom till ett hotell och så var du med oss. Du kom med två andra killar som kom till sin mamma och pappa.
- Vad sa killarna?
- De sa inte så mycket, de var också små.
- Men nu är jag stor.
- Ja, nu är du större.
- När jag var liten hade jag Downs syndrom.
- Nej, det hade du inte.
- Jo, när jag var pytteliten hade jag det.