Min dotter är ingen Lisebergskanin

Det här året har jag flera gånger fått höra att barn med Downs syndrom är glada, kära, vänliga, goa. Att de ger så mycket glädje. Jag hoppas att det är sant. De flesta av oss umgås väl hellre med vänliga personer än med ovänliga. Men det är ändå en generalisering.
Vår dotter har en massa olika känslor, en stark vilja. Hon kan en massa saker nu, hon kommer att kunna ännu fler om ett tag. Hon kommer att ha lätt för vissa skolämnen, svårare för andra, hon kommer att få kompisar och ovänner, hon kommer att ha intressen och åka på läger och bli både kär och besviken. Hon är Lilla A, en egen individ med en egen personlighet. Hon liknar sina föräldrar men är ändå sin egen.
Precis som alla, som du och jag. Och våra barn, syskonbarn, kusinbarn, barnbarn.
Hon är inte en ständigt leende Lisebergskanin. Om nu någon trodde det.

I dag för två år sedan hade jag noll barn

Dagen efter, den15 december, satt vi på ett hotell i Archangelsk och väntade på Lillsmurfen. Resten är, som det brukar heta, historia.
God natt. 

Feber och Luciatåg

Lilla A har feber, jag och Lillsmurfen snorar och hostar, men i går gick han sitt livs första Luciatåg på förskolan.
Själv filosoferar jag över alla fantastiska inlägg jag ska skriva framöver.
Ajö. 

Ont i öronen och förkylningar

I dag har vi öronvärk och snor i näsorna. Men i morgon ska jag skriva ett fantastiskt inlägg.
God dag. 

Har inte alla två katter i sängen?

Nu ska jag snart lägga mig. De senaste nätterna har vi sovit två vuxna, två barn och två katter i sängen. De flesta av oss närmare min sida, i alla fall känns det så.
Småbarnsliv. Eller livet med katter.
God natt. 

En stol. En befriare.

Jag är fortfarande förkyld. Bättre i dag, men orkar inte skriva så mycket.  I dag har vi varit hemma, i går var vi på sjukhuset för att lägga om Lilla A:s sår. Vet egentligen inte vad jag ska säga. Det blir nog bättre, men det är en bit kvar innan huden runt operationshålet är helt läkt.
I morgon ska pappan jobba igen och jag ska till nutritionsenheten.
Lilla A har i alla fall äntligen fått en stol! Hurra! Nu kan hon sitta där när hon får mat, vi alla kan sitta ner och äta runt bordet. Hon kan sitta där och dona med sina saker. (För att i nästa sekund slänga ner dem på golvet.) Det är en specialstol för barn som är mjukare i kroppen.
Sådär. Nu ska jag snart lägga mig. God natt helt enkelt. 

Nu får det vara slut på det här tramset

I dag var vi på sjukhuset med Lilla A, för en koll. Egentligen går det väl framåt, men det har läckt ut lite mat från hålet i magen under helgen. Hon har också fått röda utslag en bit ifrån knappen. Allt det här känns svårt att förklara för någon som aldrig har upplevt en knapp på magen, men sjuka har ju alla varit. Man vill bara bli frisk. Vi vill ha en lugn jul hemma, vi vill att Lilla A börjar äta, att alla är glada. Och jag vill inte vara förkyld.
Nu får det helt enkelt vara slut på det här tramset.