En hyllning till den svenska sjukvården

Det är ganska tråkigt att vara på sjukhus. Mycket väntan. I dag var vi i alla fall en stund i lekterapirummet och om en stund ska vi dit igen för att sjunga. Om det inte vore för alla duktiga läkare, sjuksköterskor och undersköterskor vi har träffat, skulle lekterapin vara värd all väntan.
Många klagar på sjukvården, och det finns självklart en del att klaga på. Ibland hör man skräckhistorier om både det ena och andra.
Själva är vi mer än nöjda. Alla som träffat Lilla A har varit duktiga, seriösa och gjort allt de kunnat för att hon ska bli bra. Det är trist att det fattas personal i sjukvården, för detta jobb borde vara ett av de bästa man kan ha. Träffa människor, rädda liv, ge tröst. Typ jätteviktigt jobb. Och trots att jag vet att många går på knäna, märks det inte när de träffar oss. Jag känner det som att de finns till bara för oss. Hurra för den svenska sjukvården som både ställer diagnoser, ger sprutor och opererar. Och låter barnen leka och sjunga. 

Nu är det inte roligt längre

Lilla A måste stanna ett tag till på sjukhus, en vecka eller så. Kanske längre. Det går inte att säga i dagsläget, men infektionen blir inte bättre. I morgon ska jag och pappan byta av.
Jag börjar tycka att det räcker nu. 

Mina barn, mina superhjältar

Ibland tänker jag att vi gjorde helt fel, fick barn bara ett år efter att vi kom hem med Lillsmurfen. Adopterad. Kan ta lång tid med anknytning. Hade varit bra att bara vara vi ett tag till. Ja, fast å andra sidan - vi talar om Lillsmurfen. Han anknöt till mig efter en halv sekund, till pappan efter tre månader. Jag vet att det finns något som heter ytankytning. Fast jag är inte oroad att Lillsmurfen har en sådan till oss. Och å andra sidan igen - det har aldrig varit bara han, eftersom Storasyster redan fanns.
Visst, jag erkänner. Det hade varit lugnare om Lilla A hade kommit lite senare. Men vi kunde inte riktigt vänta heller. Och jag tycker att Lillsmurfen är en superhjälte. Det har varit intensivt, pappa och Lilla A har varit borta mycket, hon har tagit mycket tid av mig och oss. Matningen tar tid. Svartsjuk, visst. Men det är alla syskon. Jag säger inte alls att Lillsmurfen inte har rätt till alla känslor, han kommer förmodligen att ha både den ena och andra känslan över lite allt möjligt i sitt liv. Det får han. Jag är beredd. Det har varit svårt. För alla. Vi kommer nog att prata om allt möjligt han och jag när han blir äldre.
Lilla A är också min superhjälte. Så liten men ändå så mycket på sjukhus sitt första år. Jag är glad att hon föddes i Sverige, att hon föddes hos oss. Trots all tid på sjukhus är hon pigg, glad, energisk, viljestark, nyfiken.
I dag när vi var på sjukhuset, sa Lillsmurfen till Lilla A: "Jag tycker om dig jättemycket."
På tisdag hoppas jag att Lilla A och pappan får komma hem. 

Akuten och försenad Halloweenfest

Jaha, så var det dags igen. Lilla A har fått en infektion i operationssåret. Vi fick åka in akut tidigare i dag. Sen åkte jag och Lillsmurfen på en försenad Halloweenfest som blev jättekul.
Nu sitter jag ensam i tv-soffan och är rätt trött. Klart det kommer att ordna sig. Men just nu orkar jag inte tänka ut något mer att säga. 

Novembertristess

Vakna. Mata. Göra frukost. Byta blöja. Klä på. Gå till förskolan. Mata. Sortera tvätt. Diska. Promenera. Mata. Hämta på förskolan. Mata. Laga mat. Äta. Vänta på pappan. Tv. Lägga.
Inte utan att jag börjar längta efter att börja jobba. Så kom jag att tänka på ljudnivån i jobbmatsalen. Och ångrade mig. Så kom jag att tänka på en sak till. Det är november. Vem är inte trött då?
Nu: tv igen. Gäsp och godnatt. 

Ibland blir jag imponerad av oss

Har en massa inlägg jag tänkt ut, men är alltid för trött för att skriva så mycket. Det går i ett. Jag börjar tröttna på tretimmarsmatningarna. Lilla A somnar inte, igen. Hon ligger på sin matta och leker, men jag antar att jag får ta upp henne snart.
Hade bara tänkt skriva att ibland blir jag rätt imponerad av oss, som varit med om så stora händelser på så kort tid. Livet händer ju hela tiden, just nu gäller det bara att följa med. Men ändå. Vi är ganska duktiga. Om man nu får säga så om sig själv. 

Jaha. Vad göra när bebisen inte somnar?

Man kan ju lika gärna blogga. I fredags kom hon hem, Lilla A. Allt gick bra med den andra kollen av magen och nu har hon sin knapp. Lite ovant känns det, förmodligen även för henne. Vet inte om det är därför hon inte somnar, eller om det är för att hon har tandvärk. Vaken är hon i alla fall. Själv är jag supertrött.
Nej, nu måste jag ägna mig åt henne.
God natt.