Ibland tänker jag i alla fall på tandtråd

Jobba, åka hem, äta, kanske tv, umgås med Lillsmurfen, ibland läxförhör, laga mat, sortera tvätt, kanske titta på film och somna i soffan, borsta tänderna, sova.
Ja, när ska man hinna till exempel ta ett behövligt fotbad, sticka färdigt julklappströjan, använda tandtråd? Jag är trött, men faktiskt lite piggare än för ett tag sen, när jag i stort sett somnade bredvid Lillsmurfen klockan åtta varje kväll.
Men tandtråd - jag orkar bara inte, fast jag vet att jag borde.
Men ibland tänker jag i alla fall på tandtråd. 

En efterlängtad bok

Böcker av typen "Bebisens första år" vimlar det av. Där ska man fylla i var och när föräldrarna träffades, hur mycket mamman gick upp i vikt när hon var gravid, när första leendet och tanden kom och när bebisen satt, kröp, stod och gick första gången. Passar inte riktigt när man är en adopterande familj. Passar väl inte heller om man är ensamstående eller ett par av samma kön (var träffades mamma och pappa).
Därför håller jag på att göra en "första-året-bok" själv. Det fanns en för adoptivfamiljer men den tog slut på förlaget och trycktes inte om. Nu har det kommit en ny, som jag funderar på att köpa. Då kan jag också, ambitiös som jag är, göra en egen och köpa en första-året-bok till barnet i magen. Rättvist ska det vara.
Här är länken till den nya boken: http://www.idusforlag.se/fantastiska_jag
Efterlängtad av många. 

Fem veckor kvar. Nu är det jag och bebisen.

Jag ska ärligt erkänna att jag inte varit helt fokuserad på graviditeten. För ett år sen var vi mitt uppe i att förbereda vår andra och tredje resa till Ryssland, med domstol och hämta Lillsmurfen. Sedan dess har allt förstås varit helt annorlunda; fantastiskt, tröttsamt. Och jag har såklart varit helt upptagen av Lillsmurfen - att jag blev gravid så snabbt efter att vi hade kommit hem med honom, kunde jag först inte riktigt ta in. Kanske är det så för alla som får sitt andra barn, man orkar eller hinner inte riktigt ta in det lika mycket som man tar in första barnet. Inte vet jag.
Men nu är det bara fem veckor kvar av min graviditet. Nu ska jag njuta, nu ska jag förundras över att jag faktiskt har en bebis i magen, en ny människa. Det är ju rätt ballt när man tänker efter. Jag har varit fullt upptagen med adoption och att fenomenet adoption ska komma högre upp på den politiska dagordningen. Men för det får jag ju inte glömma bort mitt magbarn. Han eller hon har ju också rätt till sin historia. Nu är det fem veckor kvar. Nu är det dags att förundras över bebisen i magen. 

Insändare, förskolebesök och förkylning

Nu har jag precis skickat iväg en insändare till tre adoptionsorganisationer, om att kanske starta en ny namninsamling för högre adoptionsbidrag, eller göra något annat för att få upp frågan på dagordningen. Jag vet inte - kanske de redan har gjort mycket? Men jag tror att frågan går att uppmärksamma mer, över huvud taget tror jag att det går att uppmärksamma adoption mycket mer. Barnen finns, alldeles för många, väntande föräldrar finns. Vi får se vad som händer nu, men det känns som ett uppdrag för min del är avslutat; jag har inte mycket ork till någonting mer än jobb och familj nu. Nu får organisationerna svara och så får jag se vad nästa steg blir.
I dag var pappan och Lillsmurfen på den förskola han ska starta på om två månader, om allt går som planerat. Det känns lite konstigt att han är så stor, att lämna honom. Men jag vet att han behöver det, han behöver leka och träffa fler jämnåriga. Han är trygg med oss och behöver annan stimulans. Och vill han vara hemma kan han vara det eftersom jag kommer att vara hemma igen.
I dag gick jag hem efter lunch. Förkyld, igen som sagt. Inte kul. Får se hur jag gör i veckan. Jag ska bara jobba fyra veckor till - ofattbart och lite konstigt att bara komma in och vända på jobbet. Men livet är livet. 

5.22. I dag fick pappan gå upp.

Tidiga morgnar senaste veckan. Klockan sex har jag vant mig vid att gå upp nu, men senaste dagarna har det varit snarare fem än sex. I morse gick det bara inte. Pappan fick gå upp. Det är fortfarande jag som lägger och jag som går upp. Kanske är vi onormala, men till en början var det ju bara jag som gällde. Det är mycket bättre nu. Men mamma är fortfarande bäst. Så det är jag som gäller vid läggning och uppstigning, men jag är helt säker på att det kommer att förändras.
Nu har jag dock blivit förkyld. Igen. Behöver vila så mycket jag kan. Snart kommer jag ju vara vaken i stort sett dygnet runt.
God natt. 

Yes, I am The Super Mama

Ja, jag är helt enkelt en bättre mamma än alla andra mammor. Känns bra. Nej, jag bara skojar, men det är ganska fascinerande att jag gått från först faster till mina brorsbarn (jag vet att jag inte är deras mamma men jag tycker att jag står dem nära) till bonusmamma för att sedan avancera till mamma rätt och slätt. Mitt första barn kom till mig efter fem års väntan och en massa pappersarbete, mitt andra kommer från magen. Tre sätt att bli mamma på. Så jag är helt enkelt Super Mama.....;-)

Sex veckor kvar

Tiden som gravid har verkligen gått fort. Det är knappt jag fattat att vi snart kommer att ha en liten bebis i huset. Hela det här året har varit så intensivt, jag har varit fullt upptagen med att bli förälder på riktigt till en liten människa som redan kunde gå, springa nästan, och vara sådär intensivt aktiv som en ettochetthalvtåring kan vara. Bonusföräldraskapet kan också vara minst lika intensivt, fast på ett annat sätt.
Men nu är det nedräkning, magen blir större och större. Allt ser bra ut, mina värden är bra, jag förbereder mig så mycket jag kan. Men jag kommer nog inte riktigt att förstå förrän det är ett faktum.