Nu har vi fått barnbidrag - men adoptionen är inte klar

För någon vecka sedan fick i mejl av en av de socialsekreterare som gjorde adoptionsutredningen på oss förra hösten. Hon hade fått en begäran av tingsrätten om att skriva ett utlåtande som ska ligga till grund för tingsrättens beslut om adoptionen. Den är nämligen inte klar ännu, vi är inte vår sons vårdnadshavare, även om han nu har varit hemma i tre månader.

Socialsekreterarens utlåtande ska vara inne senast 8 juni. Otroligt att det ska ta så lång tid. Tänk om det var så för alla som fick barn - att man inte liksom var godkänd på en gång. 

Vi har i alla fall fått barnbidrag nu. I helgen ska vi shoppa....;-)

Livets mening:

En bra grej - men inte för ensamstående?

Våren är sakteliga på väg. I dag var det flera plusgrader och jag och Lillsmurfen var ute en stund. Han är fortfarande snuvig och hostig och allt tyder på att pappan har fått influensa. Det är bara att acceptera. Och hoppas på ännu mer vår. Och det blir det ju snart.
Det som är bra med att vara två hemma, förutom att det i detta fall är en som är sjuk och det är ju inte så kul, är att det blir mer avslappnat. Det finns nu en ny lag/regel som säger att båda föräldrarna kan vara hemma 30 dagar samtidigt med föräldrapenning under barnets första år. Jag tror att det var (KD) som la fram förslaget för att få fler pappor att vara föräldralediga. Jag tycker att det är bra i praktiken - men jag hittar inget på Försäkringskassans hemsida om hur ensamstående kan göra. Man skulle ju kunna tänka sig att en ensamstående förälder skulle kunna be någon av sina föräldrar eller syskon eller en nära vän eller granne att vara föräldraledig tillsammans med dem. Det skulle vara bra, för det finns ju en hel del ensamstående föräldrar i detta land. Som sliter med livet.
Men som sagt - jag vet inte hur det är. Jag vet i alla fall hur jag tycker att det borde vara.
Glad vår! 

Våra alldeles egna dagar - och ett besök att se fram emot

Nu har jag kanske eventuellt fått lite mer rutin på att vara hemma med 1,5-åring. Det kommer nya utmaningar hela tiden, så jag kommer aldrig att vara färdig i min roll som mamma, det är bara att inse. Och det kanske är tur det. Man utvecklas förhoppningsvis ihop.
Pappan jobbade i dag efter tre dagars sjukdom, men det är skönt att vara hemma två personer måste jag säga. Mer avslappnat.

I dag var jag själv igen. Lillsmurfens näsa rinner fortfarande och han hostar ibland, så vi stannade inne i dag också. Trist, men det är blåsigt och ruggigt väder ute. Ibland är det oerhört slitigt och tråkigt och jobbigt att vara förälder. Ibland är det fantastiskt. Det bara är så, det kanske jag har accepterat nu. Så kommer det att vara resten av livet. Men nu njuter jag mer, är mer (hoppas jag) i nuet. Försöker i alla fall. Det här är våra alldeles egna dagar, som aldrig kommer tillbaka. Det är nu vi lägger grunden till resten av vårt gemensamma liv - och jag får följa en liten människas utveckling på nära håll. Allra närmast.
Andra som är sjuka är Lillsmurfens sydsvenska kusiner. De skulle ha kommit hit i helgen men det blir inte så. Så oerhört tråkigt - men nu har vi nåt att se fram emot i stället! Och på lördag kommer en gammal kompis till mig med sin familj hit i stället. Jättekul! Det är nåt visst med vänner man känt i 25 år och har följt genom glädjor, sorger, resor och utbildningar. Får bara hoppas att snuvan blivit lite bättre. 

Förkyld familj väntar på våren

Vilken morgon. Lillsmurfen vaknade klockan 3 i natt/morse, somnade om en liten stund men ville gå upp klockan 4 ungefär. Jag gav honom en macka och försökte lägga honom igen, men det gick inte. Vi har varit uppe sen dess, med undantag för mellan klockan 6 och 650, då vi sov igen. Nu sover han.
Jag trodde ett tag att det skulle bli som andra natten han var hos oss och vi befann oss på ett hotellrum. Då somnade han på kvällen, men vaknade klockan 12 och var sen vaken till klockan 4 på morgonen. Det enda han ville göra var att gå med mig i rummet, eller att jag höll honom i famnen och då var jag tvungen att stå upp. Riktigt så blev det inte nu, men han håller på att processa en massa saker. Han har ju faktiskt bara varit här i tre månader, knappt. Det mesta som händer är fortfarande första gången.
Vi är också förkylda, alla tre. Pappan är hemma från jobbet för att han är sjuk, jag har fått en vanlig hederlig förkylning. Ett steg framåt mot tre halsflusser på en månad i alla fall. Lillsmurfen är förkyld mest hela tiden, men jag tror han fått en andra förkylning nu. Hängig och trött, liksom vi alla.
Jag tror att han också processar att storasyster inte är här hela tiden, att hon bara kommer ibland. Han kommer att lära sig det, men han förstår det inte ännu förstås. Mycket att ta in, för oss alla faktiskt.
I dag blir det inte öppna förskolan, kanske en promenad. Men det är fortfarande kallt på morgnarna och vi är så hängiga. Vi längtar så extremt mycket efter den riktiga våren nu, med ljusa kvällar och värme, då man får träffa sina grannar mer än fem minuter utanför dörren, då man kan leka i lekparken mer än en halvtimme. Och man slipper ta på overall, vantar och mössa.
Kom vår, kom!

Måste man tala om att ens barn är adopterat om det inte syns på honom/henne?

Nu har vi gått några gånger på öppna förskolan, vilket för oss har varit en av veckans höjdpunkter - den ena får leka och träffa andra barn, den andra får prata med andra vuxna.
I just den grupp vi har gått till, tillhör Lillsmurfen ett av de äldsta barnen, men jag tycker att bland annat sångstundens sånger passar honom. Han har ju bara hört svenska i tre månader, de andra i kanske tolv månader. Jag skulle vilja säga att han ändå ligger på ungefär samma språkliga nivå som dem, han lär sig snabbt, förstår i princip allt.
Någon gång har jag sagt att han är adopterad, men förra gången bestämde jag mig för att inte göra det. Varför skulle jag egentligen? Vet man inte om det skulle ingen kunna gissa det. Det känns som om han alltid varit hos oss och det verkar också så, säger många som träffar oss, och han liknar oss på olika sätt. Tycker några att han är för gammal för att gå i den gruppen får de göra det. Eller så har de inte ens funderat på det.
Men måste man tala om att ens barn är adopterat om det inte syns på honom/henne? Vilka fördelar och nackdelar finns med så kallad osynlig adoption? 

Att vara mamma och att vara bonusmamma

I princip autentisk dialog mellan mig och storasyster i veckan:
– Jag mår illa.
– Okej, lägg dig och vila lite då. Hur mår du illa?
– Det känns som om jag ska kräkas.
– Jag kan ta in en hink som du kan ha bredvid sängen. Eller så får du gå på toaletten.
– Mmmm. Jag vill att du ska trösta mig.
Vi kramas.
– Vill du ha lite varm mjölk? Eller vatten?
– Nä, jag vill att du ska göra som mamma.
– Hur gör hon då?
– Det får du fråga henne om.
– Men hon är ju inte här.
– Nä, men jag vill att du gör som hon i alla fall. Hon gör på ett speciellt sätt. Men du är inte min mamma.
– Nej, jag vet.

Klart det är skillnad för storasyster nu när jag har blivit mamma, fast inte till henne. Vi har inte pratat så mycket om det, men jag är säker på att vi kommer att göra det. Jag måste medge att det är skillnad för mig också. Jag och storasyster har alltid, det kan jag nog säga, haft en bra relation. Men nu har jag blivit mamma på riktigt och ett nytt barn påverkar alla i familjen. Det är inte alltid lätt.