En helt vanlig dag - och ändå alldeles speciell

Ja, som sagt, tiden kan bli något enahanda ibland. Men den kommer aldrig tillbaka. Lillsmurfen blir äldre och större för varje dag och tiden går, trots allt, så fort. Snart kommer jag att sakna att ha en son som vill dammsuga och rengöra toaletten flera gånger varje dag, snart kommer jag att sakna att få snoriga pussar, snart kommer jag att sakna att bära honom på armen.
Den här dagen har vi inte gjort något speciellt egentligen. Och det är de dagarna man ska minnas och ta vara på, för de utgör den mesta tiden av livet. En sak har varit speciell: Lillsmurfen har träffat sin morfar för första gången, som är på besök tills på måndag. 

Jag skulle inte bli en bra hemmafru

Ibland, måste jag erkänna, är det väldigt enahanda att vara hemma med barn. (Förlåt!) Äta, bada/duscha, promenera, leka, läsa, sjunga, vagga. Och allt går ju inte som på räls hela tiden. Ibland blir jag galen på att lyfta ur, lägga i, till exempel klossar i lådan, dammsuga, klinka på gitarren. Alltså, det är Lillsmurfen som vill göra allt detta och ibland är det roligt och utvecklande och bra. Men ibland är det väldigt trist.
Eller det kanske bara är jag. Ibland tror jag att jag är en dålig och fantasilös förälder - eller förresten det vet jag att jag inte är. Men det krävs faktiskt lite vuxenstimulans emellanåt.
Jag skulle inte bli en bra hemmafru. I morgon blir det definitivt öppna förskolan. Penicillinet har börjat verka så jag hoppas att det kommer att gå bra. 

Över 10 000 träffar på bloggen!

Nu är det över 10 000, snart faktiskt 11 000, träffar på denna blogg sedan jag startade den i september. Värt att fira! 

Roligt att så många måste tycka att det är värt att läsa vad jag skriver. 

Vardagslunk

En vecka har gått när vi mest varit hemma, Lillsmurfen och jag. Han behövde ta det lugnt efter en vecka med flera nya människor och själv har jag i dag fått reda på att jag har min tredje halsfluss på en månad. Det är inte klokt egentligen. Jag har varit trött och det har känts tråkigt ibland - jag hade ju tänkt att februari skulle bli en månad med öppna förskolan och sånt. Februari är inte slut än, och vi hinner, men det har varit lite segt att ha ont i halsen, bli frisk, få ont igen. Och så vidare. Och Lillsmurfen är snuvig, men kanske kanske att det sakta blir bättre nu.
Och även om vardagen ibland blir vardagstrist, vardagsgnällig, vardagsenformig, så är den också till för anknytning, att lära känna varandra, att vara nära, att just - vara. Och det känns helt okej, att lunka på i vardagen. 

Saker vi kommer att sakna om några år

Bli väckt mitt i natten av en fot i ansiktet. Bli väckt av en ljus stämma som säger "Hej" åt någon av katterna. Få en puss där givarens mun och tunga blöter ner hela ansiktet. Vantar som åker av. Yoghurt över hela ansiktet. Bära in ett sovande barn från bilen.
Vad jag däremot inte skulle sakna nu är min onda hals - igen. 

Ungefär 350 namnunderskrifter. Hur många vill du att det ska vara?

I går snabbräknade jag hur många namnunderskrifter det har kommit in till namninsamlingen. Cirka 350. Några till måste det väl komma in innan jag skickar in den? Hur många tycker du?

Har börjat på listan...

och i helgen lovar jag att räkna hur många namn som kommit in till namninsamling för högre adoptionsbidrag. Håll ut!