Ska det verkligen läcka såhär mycket?

Lilla A har ju en knapp på magen där hon får maten. Tyvärr har operationshålet inte gått ihop som det ska. Det är fyra månader sedan hon opererades, men det blev något fel och hon opererades två gånger samma vecka. Som ni kanske minns fick hon en infektion i såret och vi låg på sjukhus tre veckor i november. Men det är fortfarande inte helt bra. På torsdag ska hon och pappan till sjukhuset ändå, för en hjärtkoll, men också kolla magknappen och -hålet. För så här ska det väl verkligen inte vara?
Ibland blir man trött av livet, men som vanligt måste man helt enkelt ta emot det som kommer i ens väg. Och jämför man med för ett år sedan, är allt mycket mycket bättre. 

Oj, vad dagarna går fort

En dag går så fort. På helgerna hinner man inte så mycket, känns det som, i alla fall inte om man är hemma, som vi varit i helgen. Äta, städa, vila, äta igen, leka lite. I går tog vi en promenad allihop, i dag köpte vi golv till övervåningen, som pappan, förutom att plugga, ska bygga färdigt under våren (eller kanske under sommaren och hösten också...).
Snart blir det riktig vår. Snart är vi friska. Då är det dags att vara sociala igen. Februari är verkligen sjukdomarnas festmånad. Och jag har tänkt ut en massa blogginlägg men har varit helt slut på kvällarna och inte orkat. I går fick Storasyster till och med titta färdigt på melodifestivalen själv. Vi andra somnade. 

En helt vanlig sjukdag

Storasyster är magsjuk hos sin mamma. Lillsmurfen är ok men dålig i magen. Jag är bättre, men kanske ändå inte helt bra. Lilla A är hängig. I dag har vi varit hemma, men kunde ändå ta en promenad till lekparken allihop. Får se hur det blir i morgon.
I förmiddags tog jag en dusch och Lillsmurfen ett bad. Han hällde också ut alla badleksaker på golvet. En helt vanlig sjukdag med andra ord. 

Teater, magsjuka och tandvärk

I lördags var jag och Storasyster på vift, såg "Sweeney Todd" med Peter Jöback och Vanna Rosenberg, bland andra, på Stadsteatern. Bra! Jättebra, faktiskt, tycker vi.
Några timmar tidigare blev Lillsmurfen magsjuk....men biljetterna var ju beställda och pappan fick vara ensam med magsjuk Lillsmurf och Lilla A. Men han blev bättre redan samma dag.
I morse var det min tur, så jag stannade hemma från jobbet i dag. Lilla A har också blivit magsjuk, tror jag, eller så kräks hon för att hon håller på att få tänder. Igen. Hon har hängt på mig hela dagen. Nu har jag fått några minuter för mig själv och ska betala räkningar. Sen får det vara läggdags. Jag är fortfarande matt och stannar hemma i morgon också. Vi har helt klart varit piggare i vår familj och jag längtar, trots den korta vintern, till våren.
God natt. 

"Pappa är bättre än du"

Egentligen hände det för ganska länge sen. Lillsmurfen började ty sig även till pappan, tycka att han är lika bra som mamman, det vill säga jag. De första tre månaderna ville han inte närma sig pappan särskilt mycket och första halvåret var han på eller vid mig nästan 24 timmar om dygnet.

Sen vände det. Och det var skönt. Häromdagen när Lillsmurfen skulle sova, sa han de magiska orden: "Pappa är bättre än du." 

Så kan det gå. (Fast jag är ju fortfarande, innerst inne, bäst.....;-))

En livsmedelsaffär så att jag kan träffa mina barn mer, tack!

Vi bor i ett nybyggt område som växer sakta men säkert. Allt ska vara klart omkring år 2030. Vi trivs här, men väntar på en livsmedelsaffär. Nu måste man åka till centrum några kilometer bort för att köpa mjölk - eller handla på vägen hem från jobbet, till exempel. För mig tar det en timme att åka till och från jobbet, så nu när jag jobbar heltid hinner jag inte träffa mina barn så länge på kvällen innan det är läggdags. Särskilt inte när jag handlar. Så nu tycker jag att någon ska satsa på en affär här. Fast - så ser livet ut nu, nu är pappan hemma och jag jobbar heltid. Hur livet ska se ut sen har vi inte riktigt bestämt.
Om en timme ska jag till bilverkstan. God morgon!

Är förkylningen och vintern slut nu?

Allt bra här. Tror jag. I veckan var Lillsmurfen hemma från förskolan tre dagar, med hosta och snuva. Den tappre pappan var hemma med båda de små, medan jag jobbade och Storasyster hade nationella prov i svenska.
I helgen har vi inte gjort någonting, bara handlat. Inga kompisar på besök, som vi ofta har. Jo, en kompis till Storasyster sov över från i går.
Vädret är trist, det har regnat hela dagen och snön är borta. En månad med snö fick vi i år, om den inte kommer tillbaka men jag tror inte det. Hoppas bara att hostan försvinner med snön.
God afton. 

Är det okej att bara slänga ur sig något inte riktigt genomtänkt om utvecklingsstörda?

Jag läste inte intervjun själv, men har sett utdrag ur den efteråt. Programledaren Kakan Hermansson, som är homosexuell, sa i Dagens Nyheter: "att vara ihop med en man är som att vara ihop med en utvecklingsstörd." Ungefär. Hon har fått många reaktioner på Twitter, såg jag i dag.
Jag förstår faktiskt inte det roliga i att slänga ur sig en sådan sak. Gör du? 

Min lilla tjej och jag

Jag hade faktiskt ganska svårt att förstå att jag var gravid. Jag hade två missfall bakom mig och var föräldraledig med Lillsmurfen, som jag hade väntat på i fem år och gjort två adoptionsutredningar för att få. Jag var påläst till tänderna, visste allt om anknytning och ryska domstolar. (Att det inte riktigt går att förbereda sig för vad det innebär att få barn, är en annan sak.) Allt var nytt, det var jobbigt och fantastiskt och Lillsmurfen var med mig i stort sett 24 timmar om dygnet.
Sen blev jag gravid. Inte oplanerat, men jag kunde inte riktigt ta in det, tror jag.
Sen föddes Lilla A och hade Downs syndrom. Inte oväntat, vi hade pratat om det. Nu har det gått ett år, ett väldigt speciellt och tidvis väldigt jobbigt år. Sondmatning, knapp på magen. Lite jobbigt - men också alldeles fantastiskt. Att se Lilla A:s leende, att hålla henne, att se henne utvecklas, att höra henne skratta, se henne leka med Lillsmurfen och hans kompisar (eller i alla fall vilja vara med när de leker), att se henne studera och härma honom.
Jag skulle inte vilja byta med någon. Det är en omställning att få ett funktionsnedsatt barn, visst är det så. Vi vet inte riktigt vad livet kommer att innebära. Oro finns. För att hon inte ska få vara med, för att hon ska känna sig utanför. För att hon kommer att ta så mycket tid att de andra barnen känner att de inte får den tid de behöver.
Men sen ser jag på Lilla A. Envis som få, social.
Då tänker jag att det kanske kommer att gå bra ändå. Så nu är det min lilla tjej och jag. Och min lille kille förstås. Och jag tänker att jag är så innerligt tacksam. Och att livet, det är en nåd.