Två år senare

Foto: Hanna Teleman

I dag firar vi tvåårig bröllopsdag. Och jag tänker på att jag sommaren 2008 var färdigutredd för adoption som ensamstående och redo att skicka papper.
Tre och ett halvt år senare har jag förlovat mig, gift mig, fått en son, fått en bonusdotter, köpt hus och köpt bil. I augusti 2008 bytte jag jobb också.
Inte så konstigt om jag varit lite trött på sistone ;-) 

Morgonpromenad

I morse vaknade Lillsmurfen klockan sex. Helt okej, eftersom jag la mig klockan nio i går kväll. Pappan var halvvaken, storasyster var det definitivt inte. Lillsmurfen och jag åt frukost, duschade (han älskar vatten) och klockan halv åtta tog vi en promenad i snön och kylan. Ganska trevligt faktiskt.
Nästa vecka ser vi fram emot fler promenader och fler möten. I morgon dags för fika med gudmor igen. 

Det här med att leka ihop

I morse åkte vi pulka i trädgården, vi och grannbarnen och deras mamma. Det är på nåt sätt kul att se hur små barn inte kan tänka sig att åka ihop, inte dela med sig. När vi gick in och fikade och fortsatte att leka, gick de fram till den andra och tog hans/hennes leksak. På 1,5-åringars vis. Det är bara så. Leka tillsammans kommer senare, men vi vuxna försöker ändå medla: "dela", "du kan leka med den sen". Och så vidare. Man vill ju att ens barn ska bli goda samhällsmedborgare.
Och det kommer de nog att bli, de är ju trots allt bara 1,5 år ännu. Och det blir ju hyfsade personer av de flesta. 

Januari: snuva, halsfluss och byråkrati

Nu är januari snart slut. Det har varit en intensiv första månad hemma, med en vild men tillgiven kille. Jag har suttit mycket på köksgolvet och lekt, sjungit Imse vimse spindel och Björnen sover, läst böcker och tagit promenader. Vi har träffat några vänner. Men Lillsmuen har också varit snuvig sedan han kom och själv har jag min andra halsfluss på två veckor. Vi har klippkort till vårdcentralen snart, känns det som. Vi har också fixat med det byråkratiska, som Skatteverket och Försäkringskassan. Nu ser jag fram emot februari. Då ska vi gå till öppna förskolan, träffa lite vänner och pappa kommer på besök. Mamma åkte hem i går. En annan bra sak med februari: ljuset återvänder på allvar. Och vi får äta semlor! Hurra för februari!

Barn men inte barnbidrag?

När man adopterar från Ryssland är adoptionen inte klar förrän den har godkänts i svensk domstol, vilket kan ta några månader. I går pratade vi med Försäkringskassan, och det är inte säkert att vi får barnbidrag från det datum vi kom hem med Lillsmurfen, utan från det datum adoptionen blir godkänd här i Sverige. Bara att hoppas att tingsrätten skriver att adoptionen gäller från det datum vi kom hem. Annars tycker jag att det är ganska orättvist. 

En eloge till alla ensamstående föräldrar och fler namn till namninsamlingen tack!

Pappan var sjuk och hemma från jobbet måndag och tisdag. Bara det att vara hemma två personer, även om den ena var sjuk, var en stor lättnad. I går kom min mamma och stannar nog en vecka. Skönt. Hon är till stor hjälp och jag betänker att jag valde att gå igenom utredningsprocessen för adoption som ensamstående. Klart jag hade fixat det och det är klart att jag har ett stort nätverk - nu förstår jag varför det är så viktigt med ett pålitligt nätverk särskilt för ensamstående föräldrar - men jag är ändå glad att vi är två vuxna nu.
Jag vill ge en stor eloge till alla ensamstående morsor och farsor som måste fixa sjukdagar, vardagsmatlagning, läggning, blöjbyten, konflikter i skolan, läxor, skjutsa till aktiviteter alldeles själva. Jag beundrar er.
Cirka 500 namn har kommit in till namninsamlingen för högre adoptionsbidrag. I helgen ska jag räkna noggrant, men jag vill ha fler! 

En månad sen vi fick bästa barnet

I dag för en månad sedan kom han. Han skrek och var varm av alla kläder han hade på sig. Fem dagar senare kom vi hem. Om jag betänker att det bara är en månad sedan han kom, får jag svindel. Allt ryms inom denna månad - hela livet. Det är en omställning för oss alla, det är superjobbigt ibland, frustrerande, tröttsamt, intensivt. Jag har gått igenom alla känslor: lycka, depression, glädje.
Jag har varit med om en del omvälvande händelser i livet, men ingen som den här. Det går inte att jämföra med något, det går utanför allt. För det uppfyller en helt, det tar hela livet i anspråk.
Man kan absolut leva ett fantastiskt toppenbra liv utan barn, det är faktiskt både jag själv (fram tills nu) och många jag känner bevis på. Det är slitigt att ha barn, det är oroligt och ibland blir man galen på dem. Man måste hela tiden sätta någon annan än sig själv i första rummet.
Jag är jättetrött och jag har inte hittat någon bra rytm ännu, jag är fortfarande förvirrad ibland. Det är fruktansvärt intensivt att komma rakt in i 1,5-årsåldern med ett barn som går själv och är nyfiken och vill ta reda på allt och lär sig ord och gester och vilka lådor man får dra ut och vilka man inte får dra ut - men behöver bevakas hela tiden.
Men när jag tänker på att han varit vår i bara en månad, måste jag säga att han är fantastisk. Han är fantastik för att han är han, han är fantastisk för att han lär sig så fort. Men också för att han klarar sig så bra, för att han är så tillitsfull och trygg. Jag har aldrig varit med om någon som så helt hämningslöst litar på mig. Vår son är både intelligent och har humor. Han är jordklotets bästa barn och nu är han vår.
Jag är trött och förvirrad och frustrerad ibland - men när jag får det där leendet, den där blicken, när han pussar mig genom att öppna munnen och blöta ner hela mitt ansikte med saliv och snor och ser totalt lycklig ut. Då är det värt allt.
Tänk att han blev vår. Det är klart att det var meningen.
Och tänk att så många föräldrar faktiskt just nu känner så - att de har jordklotets bästa barn, att det faktiskt finns många väldigt älskade barn. Det är också fantastiskt!